Journalisten Peter Bratt är för alltid förknippad med två stora avslöjanden, IB-affären och Geijer-affären. Den första slutade med ettårigt fängelsestraff och den andra med ett fullständigt nederlag, en total ursäkt från hans tidning Dagens Nyheter.
Men i båda fallen hade Bratt rätt i sak. I IB-affären var sanningen för stark för makthavarna. En gammal lumparkompis, Håkan Isacson, hade fått sparken från något som hette IB och han började berätta för Bratt vad IB gjorde. IB hade bland annat infiltrerat svenska vänstergrupper, FNL-grupperna och Palestinagrupperna.
Bratt gick till FiB/Kulturfront och tillsammans med Jan Guillou kontrollerade de Isacssons uppgifter och grävde fram en del ytterligare.
I rätten förklarade ÖB Stig Synnergren inför lyckta dörrar att allt som avslöjats var sant. Inför journalisterna utanför rättssalen förklarade han att IB var något som Bratt och Guillou hittat på.
Geijer-affären, avslöjandena att förre justitieministern Lennart Geijer varit kund hos en prostituerad, ledde till en omedelbar dementi av Olof Palme. Det gick ett halvår innan Bratts avslöjande visade sig vara riktigt. Rikspolischefen Carl Persson hade till Palme lämnat en PM med uppgifter om att Geijer var horkund och en begäran om en utredning.
Men en bit in i boken börjar man som läsare undra. Kommer det här att gå bra? På nära nog varje sida smiter Bratt ut med en kollega och tar en öl eller två eller ett glas vin. Inför varje större uppgift måste han stärka sig.
Till slut brister det under hans tid som DN:s korrespondent i Paris. Det tar lång tid innan han får hjälp att komma ur sitt missbruk. Det är en sak att bli nykter, en annan och svårare att finna orsakerna till drickandet.
Peter Bratt skriver utlämnande om hur han tidigt inte trott sig vara uppskattad av sin omgivning, något som gett dålig självkänsla, osäkerhet och ångest. Skildringen av hans alkoholism är bokens styrka.
I avsnitten om de stora avslöjandena finns en stor dos bitterhet. För utebliven uppskattning och för samhällets dubbelspel.