Brigitte Gacha: Ugglemasken

Länge förstår jag mig inte riktigt på Màdoumà, berättarjaget i "Ugglemasken": Jag är obekväm med hennes sätt att uttrycka sig, det uppstyltade språket som stilmässigt pendlar mellan referenspunkter från ett fattigt liv på Kameruns landsbygd och lånade begrepp från den akademiska världen, för att så plötsligt vara som hämtat ur en erotisk novell anno dazumal.

Bild: Brigitte Gacha, född 1955, debuterar med romanen "Ugglemasken".

Bild: Brigitte Gacha, född 1955, debuterar med romanen "Ugglemasken".

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2012-03-26 10:31

Jag förstår att denna splittring är ett sätt att gestalta huvudpersonens egen inre splittring - men det är först mot slutet som jag känner att tekniken fungerar. Då fungerar den desto bättre.

Berättelsen utspelar sig under några snöiga decemberdagar i Stockholm. Dit kommer tidernas förste svarte Nobelpristagare i fysik, Antoinin Mékékéné från Kamereun med sin unga hustru Màdoumà. Antoinin är beläst, berest, världsvan, och dyrkas av Màdoumà, vars första möte med västerlandet blir Arlanda, limousiner och det lyxiga Grand hotel. Fascinerad iakttar hon allt omkring sig. Men hon har även en särskild plan för deras tid i Stockholm; här tänker hon förföra sin man, återerövra deras slumrande kärleksliv, "återupprätta mitt kvinnliga väsen".

Parallellt med mötet med Sverige gör Màdoumà också en resa i sitt eget förflutna, tillbaka till livet i hyddan och hennes mors och mormors värld av urgamla traditioner, polygami och vidskepelse. Är det verkligen så att Màdoumà är dömd att återuppleva sin mormors hårda öde? Eller kan man bryta det förgångnas makt?

Antoinin är den ende svarte Nobelpristagaren, och Màdoumà den enda svarta kvinnan. Här blir Gachas berättelse också politisk. Màdoumàs, och i synnerhet hennes makes berömmelse blir en bild av en efterlängtad revansch på det vita västerlandet som alltid sett Afrika över axeln.

När Màdoumà träder in till prisutdelningen i sin regnbågsfärgade klänning, sminkad och friserad och strålande vacker, gör hon det lika mycket å sin mammas och mormors vägnar.

Men ända in i den festligt smyckade Blå Hallen når Màdoumàs mors illavarslande aningar, föreställningen om att för alltid vara fångad i det som varit.

Jag kan ibland tycka att Gacha blir allt för schabloniserande i sin bild av Afrika kontra västerlandet. Hade det varit en västerländsk författare som skrivit boken kunde man kanske rent av ha sagt fördomsfull.

Men Brigitte Gacha är själv född och uppväxt i Kamerun, har doktorerat och arbetat för UNESCO i Paris och bor nu i Stockholm. Även om man kanske kan ta vissa delar av denna hennes debutroman med en nypa salt, vet hon förmodligen rätt väl vad hon talar om.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!