Disneys formkurva är fastklistrad på samarbetet med studion Pixar. Så har "Bolt" Disney som utgivare men Pixarlegendaren John Lasseter som exekutiv producent. Etiketterna är i och för sig helt onödiga. Det räcker med två ord: Briljant. Igen. Tematiskt och formmässigt lägger sig "Bolt" mellan "Toy story 1" och "Superhjältarna". Huvudrollen, hunden Bolt, är stjärna i en tv-show där han spelar just superhjälte. Problemet är att Bolt tror att hans krafter är på riktigt. När han skiljs från sin matte och hamnar i den riktiga världen måste han alltså, liksom vi alla, möta den som han är. Det går, som för oss alla, sådär.
När man numera bedömer animerad film krävs två skalor, standard- och Pixarskalan. I den första tävlar vanliga filmer, i den andra Pixars filmer och "Shrek". I Pixarskalan når "Bolt" inte upp till "Superhjältarna", "Toy story 2" och "Hitta Nemo", men den placerar sig sannerligen inte långt därunder.
Inledningens långa actionsekvens med helikoptrar, motorcyklar och super-Bolt kan vara det snyggast actionspäckade vi någonsin sett i animerad film.
Bolts, och hans nyvunna vänners, odyssé genom USA har rena "Lassie"-kvaliteter. Och hamstern Roffe är inget annat än en ren upprättelse för en av den animerade filmens tröttaste klichéer; den gulliga och/eller enerverande vapendragaren. Roffe är så entusiastiskt hypercool att man samtidigt vill gosa med honom, bli ordförande i hans fanclub och skicka honom som länk till hela jämrans Facebook.
"Bolt" är värme, spänning, sorg - en underårig flicka i salongen grät med Helena Bergström-snyftningar i tio minuter - och gapskratt. Jag vet inte om man kan begära mer av en film. (TT Spektra)
Erik Helmerson