Henning Mankells nya roman imponerar -- både beträffande komposition och den lidelsefulla samtidskritiken.
ny bok
Henning Mankell: Kennedys hjärna
Leopard förlag
För att börja med det viktigaste . . . tänkte jag nästan skriva. Vid närmare eftertanke är det svårt att säga vad som är viktigast med "Kennedys hjärna", Henning Mankells nya roman. Den vattentäta kompositionen? Den lidelsefulla samtidskritiken? Ingetdera förstås. Eller kanske snarare: bådadera.
"Kennedys hjärna" är Mankells pendang till Joseph Conrads "Mörkrets hjärta". Den cyniske elfenbensjägaren Kurtz motsvaras hos Mankell av en aidsforskare med det emblematiska namnet Christian Holloway, stationerad i hjärtat av "den mörka kontinenten". Dock inte i kolonianismens och Conrads Kongo utan i Mankells andra hemland sedan 20 år tillbaka, Mocambique.
Hit tar sig bokens sorgedrabbade huvudperson, den 54-åriga arkeologen Louise Cantor. Hennes enda barn, idealisten och sanningssökaren Henrik, har nyligen påträffats död i sin lägenhet i Stockholm. Efter sig har han lämnat ett antal svårtolkade brev och anteckningar, en nödtorftig kedja av indicier. Mord eller självmord, är frågan. Självmord, fastslår polisen. Mord, hävdar Louise. Som raskt iscensätter sin privata undersökning, inte utan arkeologiska förtecken.
Och sedan är turerna många. Via Louises exmakes tillflyktsort i Australien till Christan Holloways by för aidsdrabbade i Mocambique. Henrik visar sig ha varit hiv-smittad och nånting på spåren i den läskiga aidsby där såväl friska som sjuka verkar användas som försöksdjur i den hänsynslösa jakten på ett fungerande vaccin.
Kopplingarna är likaledes många, och lika konventionella som kontroversiella. Mankell antyder att virusets ursprung kan härledas till ljusskygga laboratorier i USA. Där skulle det, med benägen hjälp av CIA och styrande statsmakten, ha tagits fram som ett led i USA:s experiment med biologiska och kemiska stridsmedel. För att sedermera, på ett eller annat sätt, sprida sig vidare till schimpanser och människor i Afrika.
Se där en konspirationsteori som är svår för en recensent att ha någon bestämd uppfattning om.
Titeln "Kennedys hjärna" -- för att återvända till den -- anspelar på en annan "klassiker" i sammanhanget. Alltså att den mördade presidenten John F Kennedys hjärna försvann efter obduktionen. I denna bok glimtar den eventuellt fram i en byrålåda hos galenpannan Holloway. I första hand som symbol, såklart. För i den skrumpna lilla kvarlev-an (i boken liknad vid en kraschad dators hårddisk) ryms ju liksom alltsammans -- och inget.
Att Kennedys hjärna verkligen försvann är fastslaget. Men under vilka omständigheter. Och varför? Likadant med aidsepidemin, som drabbat Afrika så hårt. De första kända fallen uppträdde i slutet av 1970-talet. Men under vilka omständigheter? Och varför? Härom tvistas det fortfarande. Och Mankell ger förstås inga slutliga svar.
Han pekar i klar konspiratorisk riktning, men framhåller samtidigt komplexiteten i problemet. Den skrupelfria handeln med bromsmediciner berörs. Världsbanken ("vars politiska åtgärder oftast inte innebär annat än att det mänskliga lidandet hamnar på den arroganta ekonomiska rådgivningens altare") får sig en släng av sleven, liksom den västerländska synen på Afrika som en "död" kontinent. Utsagor som i teorin kan tillskrivas den eller den fiktiva karaktären men som i realiteten brinner av just den sortens vrede som Mankell själv i ett efterord funnit sig föranledd att påtala: "Det som står skrivet är naturligtvis helt och hållet resultatet av mina egna val och beslut. På samma sätt som vreden också är min, den vrede som drev mig."
En vrede som alltså drivit Mankell att efter förra årets kritikersuccé med den mångbottnade spänningsromanen "Djup" nu återkomma med ännu en storartat hopkommen roman, om en plats och en kontinent som uppenbarligen triggar någonting helt annat än den trötthet som stundom präglat Wallander-böckerna.