The Ladykillers
Regi: Ethan och Joel Coen
Manus: Joel Coen efter William Roses film
I rollerna: Tom Hanks, Irma P Hall, Marlon Wayans
Land: USA
Speltid: 1 tim 44 min
Censur: Tillåten från 11 år
Royal i Linköping
BRÖDERNA COEN fortsätter att vara produktiva. De senaste åren har de spottat ur sig filmer, senast komedin "Intolerable cruelty" från förra året. Nu kommer nyinspelningen av den brittiska 50-talsklassikern "The Ladykillers", med den excentriske professorn G H Dorr (Tom Hanks) som ledare för en osannolik samling korkade brottslingar. Tillsammans ska de råna ett kasino någonstans i djupaste Mississippi.
Planen är enkel: De ska gräva en tunnel från huset där Hanks hyr ett rum till kasinots valv, tömma det på pengar, rasera tunneln och försvinna spårlöst. Komplikationer tillstöter när husets ägare, en äldre kvinna som förts bakom ljuset av Dorrs välsmorda södertugg, börjar tycka att explosionerna hon hör från källaren rimmar illa med orkesterövningarna i rokokomusik som ensemblen säger sig träna på. Till sist blir läget ohållbart -- tanten måste likvideras. Men hon visar sig vara oväntat seglivad.
"The Ladykillers" lider av flera problem. Det främsta är att filmen rent ut sagt är lite tråkig. Den vill vara lite fars, en smula slapstick, den flirtar med gotisk romantik, får för ett ögonblick för sig att vara ett drama, och blir till sist . . . ingenting. Bröderna Coen har i sin iver att vinna en mainstreampublik slipat ner egenheterna som gör dem speciella, och fått fram en visserligen välputsad men också identitetslös produkt.
Ett annat problem är Tom Hanks. Som det enda stora namnet i rollistan ligger allt ljus på honom, men hans skruvade karaktär berör inte. Hanks återanvänder söderndialekten från "Forrest Gump" och pillar nervöst på sitt pipskägg, men det räcker inte för att lyfta en film.
Trots detta är "The Ladykillers" inte dålig. Coenbröderna återskapar en del av södernromantiken de odlade så framgångsrikt i "Odysséen"-pastischen "Oh brother, where art thou", och Irma P Halls porträtt av den bastanta damen som lägger näsan i blöt är riktigt bra. Men i fortsättningen är det bäst om bröderna slutar att oroa sig för att vara för konstnärliga, och koncentrerar sig på att göra bra film i stället. Annars kan deras karriär vara på väg rakt ner i potatiskällaren. (TT Spektra)