Allan Ellenius:
"Bruno Liljefors" (i serien "De stora mästarna")
Nationalmuseum/Natur och Kultur
En ny gärdsgård står i tjugofem år och kan repareras lika länge till. Det blir en avsevärd tid mätt med människa och landskap. "Med eller utan inslag var hägnaderna med sina kopplade störar och kluvna gärdsel för den naturströvande konstnären en del av landskapet, besläktad med vegetationen", skriver Allan Ellenius, landskapskännare, professor i konstvetenskap i sin nya "Bruno Liljefors", nummer fyra i Nationalmuseums och Natur och Kulturs konstbokserie "De stora mästarna", där Hill, Josephson och Zorn redan är avklarade.
Hägnadernas uthållighet, förbundet med markerna fortplantades alltså i konstnären. Var han än ställde sitt staffli var gärdsgårdarna där. Haren smet fram till tradens glipa, tjäderskytten lyssnade mot en gärdsgård målad i gryningsljus och för den som hade skytteskälva bjöds ett bra skydd när gåsflocken fällde och det kunde kvitta med skottet.
På duken blir symboliken tydlig; konstnären såg sitt eget värn i det grå virket; också mot oron fredade det.
"Enbuskarna, stenarna, kråkan på gärdsgården, dikeskanten med åkervindan på den spruckna leran - det var mitt land", uttrycker han sig i minnesboken "Det vildas rike" (1934).
Minnestecknaren Ellenius vet vad han skriver om. Han har gjort det förr. Boken är en slags komprimerad pendang till det stora praktverket "Liljefors. Naturen som livsrum", som kom på Bonniers för tio år sedan. Men här är det mera avskalat, han går motiv och tankar inpå livet i en slags biotopindelning: havet med sitt ljus, örnar, ejdrar, hedmarkerna med enar och buskskvättor, våtmarken med sina förlagor.
Att Ellenius dessutom är duktig amatörornitolog är i liljeforssammanhang en klar fördel: det fågelrika landskapet var vid förra sekelskiftet som motiv, nästan ofattbart slösande. Orrflockar, duvhökar, änders vingar och beckasiner över alla våtmarker, ängar, åkrar fulla av rörelse. Vi ser motiven men har svårt att nå dit med tanken; så rikt, så överallt.
Och var sitter uven om inte på en gärdsgård?
I allt detta fick Liljefors nationalromantik näring, inte minst för att han såg att barndomens landskap var med. Det var bara att följa en gärdsgård. Överallt finns tydorna, bakspår som förståelsen behöver. Det kan låta patetiskt, men Liljefors är verkligen en del av det där oförstörbara och outtröttliga minnet som om det inte fanns skulle göra oss urarva. Med en tolk som Ellenius blir det större och än mer angeläget.
GÖRAN BERGENGREN