konst
Venedigbiennalen 2005
Dividing Time, Nordiska paviljongen,
Annika Eriksson: Games Machine
Sverige har av tradition ha en relativt bred närvaro vid Venedigbiennalen. Framför allt brukar ateljéprogrammet IASPIS arrangera utställningar med svenska konstnärer. Det gör man även i år då man bjudit in konstnären Annika Eriksson att uppföra ett platsspecifikt verk.
Eriksson har hyrt in en spelarkad, komplett med maskiner och tevespel, från en italiensk spelfirma och placerat denna på kajen ut mot biennalen. Det är en ganska stor byggnad, full av oväsen, ljud och blinkande lampor, som plötsligt tagit plats i det annars så stillsamma Venedig. Hon kallar verket rätt och slätt för "Games Machine".
Det är ett utmanande verk. För det första bryter det mot i stort sett alla regler som finns i staden Venedig vad gäller neonskyltar och marknadsföringsregler för offentlig plats. Vidare kan man fråga sig om "Games Machine" verkligen är ett konstverk i traditionell betydelse; Eriksson svarar sedvanligt att detta är oväsentligt. För henne har verket tillkommit för Venedigs barn, som normalt sett har lite av denna typ av underhållning, att roa sig med.
Om Annika Erikssons verk väsnas, tar plats och är bullrigt, råder motsatt förhållande vid nordiska paviljongen. I år är det återigen Sveriges tur att arrangera utställningen, som normalt sett alterneras mellan Sverige, Norge och Finland.
Paviljongen har i år utmärkts av diskussioner, kritik och debatt. Tidigt meddelade curatorn Åsa Nacking att hon hade för avsikt att dela upp byggnaden tidsmässigt, och låta de nordiska länderna turas om att ställa ut. Ena dagen skulle de svenska konstnärerna Carsten Höller och Miriam Bäckström visa sitt bidrag, nästa dag skulle det vara Matias Faldbakken från Norge och tredje dagen Laura Horelli från Finland.
Detta upplevde emellertid Horelli som oacceptabelt och avböjde att medverka i projektet, med följden att Finland drog in det ekonomiska stödet och den officiella representationen. För första gången i paviljongens historia är det nu bara Sverige och Norge som ställer ut.
Att den nordiska paviljongen är stillsam och tyst, beror på ett par saker. Dels har Åsa Nacking gjort byggnadens arkitektur till ett grundelement i utställningen. Sverre Fehns modernistiska skapelse från 1962 har rekonstruerats och två stora glasväggar har plockats bort, vilket gör att paviljongen varken har ingång eller utgång, bara en öppen yta.
Dessutom har Carsten Höller och Miriam Bäckström valt att presentera en ljudinstallation, kallad "Amplified Pavillion". Genom dolda mikrofoner och högtalare ska man höra en förstärkning av de naturliga ljud som omger byggnaden.
Åsa Nacking kallade själv utställningen för en viskning. Frågan är om det räcker med en viskning i en allt accelererande internationell konstvärld? Jag tror inte Annika Eriksson är av samma uppfattning.