Nicolas Cage gillar Walt Disneys tecknade klassiker "Fantasia". Så mycket att han länge drömt om att göra en egen film, med utgångspunkt från avsnittet i filmen om trollkarlens lärling.
Önskan slår inOch är man en Oscarsbelönad skådespelare ("Farväl Las Vegas), en publikdragare av rang ("National treasure") och tjenis med rätt personer (demonproducenten Jerry Bruckheimer) får man tydligen uppfylla sina drömmar även i Hollywood. Så länge som de passar in i framgångsformeln, vill säga.
"Trollkarlens lärling", som Nicolas Cage gjort i samarbete med Bruckheimer och regissören Jon Turteltaub - teamet bakom "National treasure" - förhåller sig sålunda väldigt fritt till den 70 år gamla förlagan. Magin är viktig, men ofta bara som förevändning för macho- action i form av biljakter och dueller. Och det är egentligen inte den fjunige lärlingen (Jay Baruchel) som står i centrum i den här filmen utan Nicolas Cage själv. Med en rockstjärnas attribut (svallande hår, lång, sliten läderrock) och fåfänga attityd stjäl trollkarlen showen från adepten.
KlichéerBortser man från sådana futtigheter och en räcka kommersiellt gångbara filmklichéer bjuder "Trollkarlens lärling" på en underhållande stund i biomörkret. Berättelsen om den mer än tusen år gamle trollkarlen Balthazar Blake (Cage) som tar hjälp av en ovillig fysiknörd (Baruchel) när onda krafter vill ta över dagens New York är spännande och skickligt återgiven. Och karaktärsskådespelare som Alfred Molina, i rollen som superondingen Maxim Horvath, och Alice Krige, som den - tro det eller ej - ännu elakare häxan Morgana, hjälper till att ge filmen en vassare udd.
Hyllar WaltEn naggande god hyllning till gamle Walt lyckas Cage och co också klämma in. Precis som Musse Pigg i "Fantasia" använder Jay Baruchel sina nyvunna magiska krafter för att bemästra moppar, kvastar och skurhinkar i ett försök att städa upp i trollkarlslyan. Resultatet är inte lika nydanande men nästan lika katastrofalt underhållande som i originalversionen. (TT Spektra)