Fjällbacka 1908: Polisen stormar in hos flickan Dagmar och hennes familj. Modern och fadern förs bort, modern är änglamakerska och fadern har hjälpt henne att begrava alla barn hon har dränkt. Knappt 70 år senare, 1974, står det uppdukat till påsklunch på ön Valö strax utanför Fjällbacka. Men familjen som borde ha suttit runt bordet är spårlöst försvunnen, kvar finns bara en ettårig flicka som tultar runt helt ensam.
Så långt det historiska upplägget i framgångsrika Camilla Läckbergs åttonde deckare i Fjällbackamiljö. Vardagen och nutiden rör sig, som i alla de tidigare romanerna, hemma hos och runt omkring huvudpersonerna Erica Falck och Patrik Hedström, faktaboksförfattare som är fenomenal på research respektive polis vid Tanumshedes polisstation. Korta men intensiva inblickar i parets smått kaotiska vardag med småbarn och en påfrestande svärmor varvas med polisens arbete med att utreda ett försök till mordbrand på den gamla barnkolonin ute på Valö, samma ö där en familj alltså försvann på 70-talet.
Med risk för att låta som en papegoja kan jag bara återigen konstatera att jag är mycket kluven till den här serien. Å ena sidan är Läckberg riktigt bra, ibland ruggig bra, i de historiska partierna. Här ligger både berättandet och personteckningarna helt naturligt för henne, språket får fler nyanser och människoödena känns både viktiga och fullständigt trovärdiga. Å andra sidan har jag svårt för de nästan övervardagliga inslagen i nutidsskildringarna, där varken storyn eller berättandet har den där riktiga skärpan. Men det finns undantag. När Läckberg beskriver ett par i sorg och chock efter ett barn som dött samt en äldre man som är full av ånger över det som aldrig blev, då bränner det till. Även i nutid.