Under beredskapsåren 1940-1945 påbörjades en upprustning av det svenska försvaret, och - till skillnad från situationen efter första världskriget - avrustade vi inte 1945.
I stor politisk enighet beslutade Sverige att fortsätta försvarets utbyggnad och modernisering. Under en tjugoårsperiod fram till 1968 genomfördes en kraftig förstärkning av armén och flygvapnet och skapades den nya, lätta flottan.
Inför 1968 års försvarsbeslut bröts den politiska enigheten. De stigande försvarskostnaderna för ett försvar utan luckor kunde inte längre accepteras av den socialdemokratiska regeringen.
Försvarets guldålder var slut, och nu påbörjades en successiv nedgång av förvarsförmågan, som varade under resten av kalla kriget och förvärrades under kommande decennium.
Om detta har östgöten och generallöjtnanten Carl Björeman, född i Östra Ryd 1924, skrivit en initierad och väldokumenterad bok.
Björeman började sin militära bana vid I 4 i Linköping 1941 och avslutade en framgångsrik karriär med chefskapet över Södra militärområdet 1984-88. Under en stor del av sin aktiva tjänst var han centralt placerad i försvarsstaben, nära militära makthavare som överbefälhavarna Rapp, Synnergren och Ljung.
Som pensionär har Björeman varit en mycket engagerad försvarsdebattör.
Med denna bakgrund är han mycket väl skickad att skildra utvecklingen inom försvaret under den angivna tiden. Han beskriver ingående det världspolitiska läget, diskussionerna på politisk och militär nivå, försvarsbesluten, striderna mellan armén och flygvapnet, och han porträtterar och betygsätter de ledande aktörerna. Hela skalan mellan MVG och IG utnyttjas!
Detta är en välkommen bok för alla försvarsintresserade. Även den som inte delar Björemans värderingar fullt ut har stor behållning av den genom dess helhetsgrepp.
PER-ARNE RINGH
Artikelförfattare är pensionerad överste av första graden och Linköpingsbo.