Det fula och det sköna, vardagliga och övernaturliga, historiska och mystiska.
På samma sätt är det med "Havsmannen". Vallgren binder samman tillvarons och berättandets alla dimensioner med en skildring som är så smärtsamt ondskefull, men lika mycket fylld av kärlek och värme.
I centrum står syskonparet Nella och den yngre brodern Robert. De är helt utlämnade åt varandra. Mamman är missbrukare och pappa sitter mesta tiden i fängelse. Skolans personal ser det de vill se och blundar för annat. Där blir också Robert mobbad av den unge psykopaten Gerard och hans gäng. Graden av sadism ökar hastigt.
Nella lever för att beskydda sin lillebror och försätter sig i en hopplös skuld till plågoandarna hon aldrig kan ta sig ur. Föräldrarna är långt borta. Istället för att skydda sina barn inviger pappan Gerard i sin brottsliga verksamhet.
Dit kommen i berättelsen inträffar så något minst sagt överraskande. Några fiskare med kriminella bisysslor fångar en varelse ur havet; en manlig sjöjungfru, och håller honom fängslad och plågad. Här växer de båda berättelserna samman. Nella upptäcker havsmannen och söker rädda även honom.
Roberts lidande och utsatthet har påtagliga paralleller med havsmannens fångenskap. På samma sätt lockas Gerard att utöva sin sadism även mot varelsen från havet. Allt som Nella älskar vill Gerard plåga.
Upplösningen blir dramatisk. Ett slags mytiskt påskdrama där någon ger sitt liv för en annan. Mer ska jag inte avslöja.
Carl-Johan Vallgren har kontroll över läsarens uppmärksamhet från bokens första blad till det sista. Först verkar det som romanen ska drunkna i mörker. Sedan tänds ett litet ljus.
Man skulle kunna säga att Vallgren är modig som för samman dessa motiv.
Det han riskerar är att bli alltför känslosam, sentimental och övertydlig. Men så sker inte.
Vallgren ställer läsaren inför en gräns där han visar oss på tillvarons lidande och ensamhet: människornas lidande, men också djurens och naturens. Sedan ger han oss en tunn strimma av hopp. Mirakulöst nog så räcker det så.