Ny bok
Efter fjolårets grandiosa misslyckande med den omfångsrika pikaresken "Paul Exodus Propp" återkommer 44-årige Magnus Carlbring i ett format som passar hans kynne och rytm bättre.
"Dödens lilla bok" är en rikt varierad och orkestrerad diktsamling med flinka infall och fina tonfallsbyten. Men titeln ljuger inte: allt kretsar kring döden. Som realitet och föraning, stoft och stoff. Allvaret utesluter inte ironiskt färgade insikter om den poetiska praktikens villkor och förmodade visdom, som i korta "Dagg":
Ur dödens mörker
kommer nu, helt
aningslöst,
en ny liten dikt
Flera dikter är dock två sidor långa och längre, och allt annat än aningslösa. Döden tillhör vår kulturs mest känsliga kapitel, men Carlbring lyckas med konststycket att varken vifta bort den eller predika så att den blir abstrakt intill oigenkännlighet.
Jag tror att det beror på frånvaron av strategi. Författaren sitter inte inne med paketlösningar och standardformuleringar, däremot tycks han vara utrustad med en nyfikenhet som brukar vara förbehållen barn och hundar.
Han frågar och nosar och spekulerar. Och har begåvats med en sådan språklig spännvidd att sinnligheten utan generade hummanden kan dela utrymme med sorgsenheten, lyckan med smärtan, levandets melankoli med en saklig brutalitet à la 70-talets nyenkelhet. Två träffas och minns en varm, trevlig kväll:
"Ja, sa jag, det får vi göra om/ Ja, sa du, det måste vi/ / Och sen dog du".