Själva historien har naturligtvis berättats många gånger förr. En son till en alkoholiserad far som själv blir alkoholist, en kärlek som eroderas av spriten, en mamma som inte orkar vara mamma och ett barn som det skyddslösa vittnet. Men när debutanten Caroline Nylander tar sig an ämnet i vad som enligt omslagsfliken är en "fiktiv berättelse baserad på hennes egen uppväxt", gör hon det med en alldeles egen röst som gör läsupplevelsen till något som känns alldeles nytt.
"Du satt på Karlavagnen" är berättelsen om Elisabeth, Harry, och deras dotter i sju-åttaårsåldern, Julia. Och så om den fjärde i familjen, den som kommer att föröda allt; alkoholen.
Nylander låter fyra olika stämmor bilda en kör, där tid, rum och perspektiv växlar. I stämman kallad "En kärlekshistoria" skildras hur Elisabeth och Harry möts som unga, och hur de försöker bygga sig ett liv tillsammans med barn och villa. I vad man kan kalla andrastämman, "En sommar", som utspelar sig flera år senare under en semesterresa till Skåne, har det livet sedan länge gått i stycken. Men Harry har hållit sig nykter i åtta dagar, han har lovat att sluta, och kanske ändå att det finns ett hopp, allra längst in i Elisabeth. Kanske till och med en kvarglömd skärva av den stora kärleken.
I dessa två huvudstämmor i romanen är perspektivet de vuxnas. I de kortare, fragmentariska avsnitten "Du" och "Ögonblick" får vi istället betrakta händelserna genom barnets ögon. Och det är kanske just barnets röst som är den allra starkaste i denna drabbande debutroman. Här blir hela berättelsens underström av längtan efter trygghet, helhet och närvaro förtvivlat tydlig. Främst är det naturligtvis Julias längtan. Men Nylander lyckas också – och det är än mer imponerande – med små åthävor synliggöra barnet inom Harry, den kärlekstörstande lille pojken, vars egen far söp sig sönder och samman, som bor någonstans inne i den där äckliga, av svett och fylla och cigarettrök stinkande, pappan och maken. Eller "honom", som Julia och Elisabeth säger. "Han."
Också Harry längtar efter det som är viktigast i livet. Bara det att det finns något ännu viktigare; drickandet. Med en närvaro som kryper in under skinnet skildrar Nylander suget, kampen, kapitulationen, och slutligen in i minsta liten motbjudande detalj vad alkoholen gör med Harry – och med hans lilla familj.
Romanens olika handlingstrådar kompletterar och förstärker varandra, i och med att man som läsare hela tiden ser det som sker i skenet av vad som har skett, eller som ska hända.
Caroline Nylanders bok är stundtals som ett skrik, av på en gång rasande vrede och resignerad förtvivlan. Den är djupt sorglig och ändå vacker. Den griper mig i hjärtat med sitt glasklara, prosalyriska språk och med sina detaljerade skildringar av människor vars liv går sönder.
"Du satt på Karlavagnen" är en exceptionellt stark debutroman. Jag ser med stor spänning fram mot att få följa den här författaren under kommande år.