Cecilia Åse är statsvetare och i anslutning till gängse vetenskapliga teorier anser hon att nationen är en social konstruktion som hålls vid liv med hjälp av olika myter. En av dessa är monarkin som sammanhållande kraft och länk till historien.
Jag skulle kunna tänka mig en rad mera intressanta angreppssätt på frågan om monarkins makt, men Åse har tagit sig för att plöja igenom en hel rad kungliga årsböcker med deras devota hyllningar till de kungliga. Med ett gravallvar som ofta är skrattretande återger hon några av de mest fjäskiga texterna och finner stöd för en växande indignation om hur monarkin står i vägen för ett upplyst tänkande. Min tanke är att när det gäller Sverige har monarkin blivit ännu ett hinder för att diskutera och kritisera föreställningar om nationell samhörighet och identitet.
Särskilt blir hon upprörd över de kungliga kvinnornas roll och i synnerhet över att deras skönhet och klädsel ständigt prisas. Kvinnokroppen och kvinnors utseende kan utnyttjas för olika typer av nationella projekt: att föda barn, att visas upp, att hylla utländska stater och statsmän genom sin klädedräkt.
Sida upp och sida ner matas vi med dessa förnumstiga forskningsresultat. Inte ett ögonblick stannar Cecilia Åse upp och funderar över om det inte tvärtom är monarkin som ständigt måste slåss för att bevara sin popularitet. Det som hände efter prinsessans Dianas död är annars avslöjande. Genom att i det längsta hålla fast vid ett gammaldags avståndstagande från folkets väldiga sorgedemonstrationer höll drottning Elizabeth faktiskt på att fälla den brittiska monarkin.
De kungliga måste ständigt hitta på nya PR-evenemang för att hålla sig fast i människors medvetande.