Det är inte bara förnamnet. Det hela inleds förvisso med att retsamme Vincent (Patrick Bruel) skapar en scen när han avslöjar för sin syster, hennes make och hennes bäste vän vad hans ofödda barn ska heta. Avslöjandet visar sig vara något av en stämningsdödare som får sällskapet att sätta sitt 4000-kronorsvin i halsen. Men förutom bara förnamnet diskuteras litteraturen, vinet, politiken och kärleken - allt med samma hetta - under den middag där 99,9 procent av Alexandre de La Patellières och Matthieu Delaportes dramakomedi utspelar sig.
"Det är bara förnamnet", baserad på en teaterpjäs av samma killar och med till större delen samma skådespelare, är en timme och fyrtionio minuter av intensiva och ofta högljudda samtal. Den som vill få ut exploderande bilar eller romantik i solnedgången för sin hundralapp bör alltså lägga den på något annat i biljettkassan. Men är man sugen på underhållande ordväxling, franskt manér och snabba repliker är det här rätt salong att sätta sig i. Några skratt bjuds man på också, om än mest av det hummande slaget.
Det är en trevlig film med charmiga karaktärer och fint skådespeleri. Men det fattas något, jag kan inte sätt fingret på exakt vad, för att den ska bli riktigt så varm som jag får intryck av att den vill vara. Och i dramats svagare stunder får jag en känsla av att det vi ser är filmad teater i stället för en filmatisering av en teaterpjäs. (TT Spektra)