Jag har aldrig förstått "Alice i Underlandet".
Kanske var jag sju år när jag läste, eller försökte läsa, boken för första gången. Den fyllde mig med en sorts oförstående äckel som nu väller fram igen av Tim Burtons film. Alla dessa höga hattar, bockande flamingor, drottningar och flinande katter; det är som att röka hasch i Buckingham Palaces slottsbibliotek.
Här har Burton gett sig i lag med Disneyräven Linda Woolverton. Och i kampen mellan Burtons egensinne och Disneys ekonomiska dito kan man snabbt konstatera: Ingen vann.
Duckar oavbrutet
Burtons Alice är 19 år, ser ut att spelas av Björn Gustafsson och återvänder till Underlandet för att bli fri från ett frieri. Eller rättare sagt: Hon faller ut ur det viktorianska England genom ett kaninhål och landar i en Disneyfilm. Där ska hon bli allt hon kan bli, önska uppå en stjärna och döda monstret i slutet.
Tim Burton själv hanterar sina 3D-datorer som en treåring en vattenpistol: Han sprutar på precis alla precis hela tiden. Man sitter där i sina 3D-glasögon och duckar undan vrålande monster som oavbrutet kastar sig ut från bioduken.
Obehaglig kyla
Det jag alltid tyckt sämst om med Alice är berättelsens kyla. Lewis Carrolls värld saknar all charm, all spontanitet. Det är en vuxens försök att tala till ett barn på barnets sätt - men med den vuxnes röst. Klart att det blir obehagligt.
"Alice i Underlandet" har hyllats friskt i de engelska recensionerna. Men jag tror att man måste ha minst en adelstitel, tre efternamn och en uppväxt i ett dragigt medeltidsslott för att tillgodogöra sig det här. Och till och med då tror jag inte att man uppskattar "Alice" förrän man själv är vuxen och kan plåga sina egna arvingar med henne. (TT Spektra)