Christina Wahldén: Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

BOK

Christina Wahldén

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

Norstedts

Linné hade fyra döttrar och en son. Den äldsta dottern hette Elisabeth Christina och av henne finns i Vetenskapsakademiens handlingar en uppsats, ”Den indianska krassens blickande”, som visar att hon var en kunnig och begåvad botanist.

Men det var ju mot ”naturens gudomliga ordning” – för att tala med fader Linné – att kvinnor fick studera. Lisa Stina, som hon kallades, blev vid 21års ålder bortgift med en löjtnant Bergencrantz. Hon dog innan hon fyllt 40.

Ett kvinnoöde man inte vet så mycket mer om men som kan locka en författares fantasi. Ann Granhammer utgav 2006 en fin liten bok med samma titel som Lisa Stinas krasse-uppsats. Lisa Stina är också den ena huvudpersonen i Christina Wahldéns nya ”Den som jag trodde skulle göra mig lycklig”.

Fiktion kring en kärna av verkliga gestalter och händelser. Men medan Ann Granhammer på pregnant prosa lade tonvikten på finstilt psykologi arbetar Wahldén med bredare penslar och är i grunden mest intresserad av sin andra huvudperson: Daniel Solander.

Han var Linnés favoritlärjunge som skickades till London för att sprida kunskapen om sin lärofaders botaniska system. Tillsammans med kollegan John Banks får han 1768 följa med på James Cooks första jorden runt-expedition då de utforskade Nya Zeeland och Australien – för européer vita fläckar på kartan.

Bokens titel är ett autentiskt citat ur ett brev som Solander skrev till Linné från Rio de Janeiro 1768. Den han hoppats skulle göra honom lycklig var Linnés älskansvärda äldsta dotter.

Genom att skicka Daniel till London hade ju Linné satt stopp för den spirande förälskelse som då kunde anas mellan Daniel och den 16-åriga Lisa Stina. Den make fadern i stället valde åt henne visar sig vara en suput och hustrumisshandlare. Lisa Stina flyttar tillbaka till föräldrahemmet Hammarby med sin dotter Sara Lisa.

Miljöerna – initierat och spännande beskrivna inte minst vad växtligheten beträffar -- växlar mellan Hammarby och (bl a) New South Wales på Australiens östkust, där Endeavours besättning kom att tillbringa några månader. Totalt varade deras resa tre år och Solander och Banks hann samla in över 30 000 nya växter.

Christina Wahldén – som tidigare utgivit ett 30-tal böcker – är en viktig barn- och ungdomsförfattare. För vuxna läsare kan hon ibland bli övertydlig – att Lisa Stina ”bara är en flicka” behöver t ex inte framhållas tre gånger på en och en halv sida – och schablonmässig när hon av ett överrikt stoff liksom pliktskyldigt ska åstadkomma en roman om ”kärlek som aldrig fick blomma ut”.

För det syftet måste hennes research, inte minst på plats i Australien, sägas ha varit alltför ambitiös. Inte ens ett aboriginskt perspektiv saknas i korta, inflätade kapitel som bl a följer ett drömspår till en födelsegrotta.

Och möjligen (jag har inte haft tillfälle att kolla) stöder hon sig i alltför hög grad på den australiske författaren och historikern Edward Duykers Solander- biografi som central källa. Hon tar rentav fasta på en tanke lanserad av Duyker: att Solander skulle vara son till Linné.