Om sorgen efter en närstående persons död har det skrivits många böcker. Ska det finnas plats för en till behöver den tillföra något nytt och annorlunda. Det gör journalisten Claes Britton med berättelsen om sin mamma Mona Britton.
Boken består av två delar. I den första berättar Claes Britton om sin mammas tre sista månader och den kamp hon ojämlikt kämpade mot en smärtsam cancersjukdom. Korta tillbakablickar i det gemensamma livet ger färg åt deras lite komplicerade men ändå varma relation.
I den andra delen intervjuar han mamma Monas läkare under den sista tiden; Ulla Zachrisson vid Stockholms sjukhem.
Mona var själv läkare. På egen begäran sövdes hon ner de sista dygnen för att komma undan den smärta man trots allt inte lyckades befria henne ifrån. Parallellt med mammas döende berättar också Claes Britton om sorgen efter sin katt som dör i samma tid. Också det en sorg, men ändå enklare. Inför ett djur upplever vi ingen ambivalens.
Samtalet med Ulla Zachrisson blir lågmält om hur våra liv gestaltar sig i dödens närhet. Mycket smärta kan lindras, men inte all. I dödens närhet accentueras såväl det goda som det fula hos människan. Svartsjuka och aggressivitet är inte ovanlig. Men det finns också de som dör med en tillit som berör personalen djupt. Det är svårt att förutse vem som orkar bära sitt egen döende med denna värdighet. Ulla har sett läkare som haft djup ångest och präster som misströstat.
Palliativ vård är näst intill en konstform som kräver mycket av dess personal och Claes Britton är djupt tacksam i mötet med mammans läkare.
På ett sällsamt sätt skiljer språket i bokens båda avsnitt åt. I den biografiska delen skriver Claes Britton med ett sirligt lite ålderdomligt språk. Han låter nästan som en lillgammal pojke.
I den intervjuande delen med läkaren är det den drivne journalisten som skriver med ett välformulerat nyhetsspråk. Jag ser det som en uppriktig ärlighet i Brittons författarskap. När han skriver om sin mamma blir han den son som tog på sig ett tidigt ansvar för familjen då pappan lämnade dem för en annan kvinna.
Omedvetet glider berättarjaget tillbaka till denne unge man som axlade ett allt för stort ansvar. I samtalet med Ulla Zachrisson återfinner han sitt professionella jag. Det gör boken rik och mångfacetterad.