En av samtidens mest intressanta och vågade författare är fransyskan Claire Castillon, född 1975. Med en uppfriskande nypa cynism skildrar hon vardagshändelser som vi sällan får läsa om dem. Castillons verk är utmanande på ett såväl socialt som sexuellt plan. Trots en överrumplande brutalitet och tragik är intrigen snarast rolig.
I hennes senaste roman är det den vanliga familjen som undersöks. Naturligtvis finns besynnerligheter under ytan, i sann Castillonsk anda, som bubblar, sväller och kokar över, vilket resulterar i uppbrott såväl som möten. Därunder den trygga familjefasaden puttrar ett helvete av frustration, instängdhet och galenskap.
Vi lär känna en kvinna som inte står ut med sin överdrivet kärleksfulla man och därför kallar honom för åsnan. Samtidigt är hon medveten om att förbannelsen slår till igen och att hon kommer underkasta sig mannen likt en åsninna, som hennes mor och mormor har gjort före henne. Claire Castillons berättelse inger intet hopp - ödet går inte att fly ifrån. Huvudpersonen beslutar sig för att börja leva för skrivandet, och på så sätt bearbeta sin relation med åsnan. Vi möter också ett tragikomiskt äldre par där kvinnan inte vill annat än placera sin man på ett ålderdomshem. Frågan är vem av dem som egentligen är klarast i huvudet.
Få författare lyckas få det att svindla som Claire Castillon gör. Hennes ordkombinationer innehåller så mycket mer än det som träffar näthinnan. Här finns tvetydigheter, ordlekar, underfundiga knorrar och insikter. Varje mening rymmer ett universum: Den gamle reser sig från bordet och dukar av för första gången på fyrtionio år, vilket säger en hel del om hans liv och äktenskap. Energin i såväl språk som intrig gör att man hetsigt klamrar sig fast vid boken, med ökad puls och krampande fingrar.
Översättaren Helén Enqvist har till större del än vad vi är vana vid behållit den franska meningsbyggnaden och kommateringen. Det förstärker den nya läsupplevelsen, och skulle kunna bli till en vana.