BOK
Claire Messud
Kvinnan på övervåningen
Övers: Eva Johansson
Natur och kultur
Det börjar bra. 42-åriga läraren Nora Eldridge är så förbannad att det vill vi inte ens veta, förklarar hon. Hon talar direkt till läsaren, som en nutida kvinnlig variant på Dostojevskijs källarman. Berättelsen som sedan följer ska förklara varför hon är så arg.
Nora beskriver sig som en duktig flicka, ambitiös och ordentlig på alla sätt. En gång i tiden hade hon drömmar om att ägna sig åt konsten, men har nu kommit till ett skede i livet då möjligheterna ter sig allt mer begränsade. Det handlar om medelålderns utmaning i att möta insikten att det var så livet blev.
Men i en tillbakablickande berättelse visar Nora hur hon ett par år tidigare var med om ett omtumlande möte med en familj.
Den åttaårige sonen börjar i hennes klass och hon får en intensiv och nära kontakt med pojkens föräldrar. Fadern är gästforskare i Massachusetts, där romanen utspelar sig. Modern är konstnär och kommer att dela ateljé med Nora. De skapar konst och ruskar liv i gamla drömmar.
Det är inte så märkvärdigt, egentligen. Nya, spännande människor kommer in i Noras ganska ensamma liv och väcker känslor som balanserar på förälskelsens rand. Nora försvarar sig mot tänkta anklagelser om att vara besatt eller rent av galen. Problemet är att det finns inget särskilt anmärkningsvärt med hennes reaktioner eller beteende, vilket tar udden av historien.
Den drivande problematiken i romanen tangerar den som Lena Andersson så övertygande beskriver i "Egenmäktigt förfarande", att en relation som ser ut på ett visst sätt från den ena partens håll inte behöver se ut alls på samma sätt från den andras. Men till skillnad från Lena Andersson skildrar Claire Messud det mångordigt och utan att borra särskilt djupt i sitt sökande efter kärnan i det hon berättar.
Läsare som söker igenkänning har en del att hämta här. Men den som hoppas på mer än så riskerar att bli besviken.