Förväntningarna var därför rätt högt ställda på "Maktens män" och även om jag såg filmen med behållning känns det som om jag någonstans snuvades på konfekten.
Det där lilla extra fastnade i ett konservativt berättande. En viss antydning finns redan i den svenska filmtiteln, "Maktens män", som direkt indikerar hur traditionell den här filmen är. Traditionell i den meningen att vi lite för snabbt förstår att vi har sett den här berättelsen om hur politiken kväver idealismen förut. Traditionell eftersom det handlar om pilska män som vill ha makt. Tråktraditionell för att den enda kvinnliga huvud- karaktären är en sexig praktikant som hamnar i fel säng.
Ingen aktualitetVisserligen skulle det gå att hävda att det finns en poäng att visa upp det här scenariot som ett bevis på att inget förändrats. Tyvärr når de inte så långt. Här finns ingen slagkraftig dagsaktualitet.
Filmen är ändå välgjord, inget snack om saken. George Clooney är en regissör med känsla för tempo och att hitta rätt ton i varje scen. Det visade han inte minst i det täta dramat "Good night, and good luck" och precis som den filmen är "Maktens män" oerhört välspelad. Huvudrollen spelas exempelvis av Ryan Gosling som måste vara något av årets skådespelare (se honom gärna i "Drive").
För stort allvarDet gör filmen lättittad och underhållande men förändrar inte att jag hade förväntat mig lite mer politisk spets av den så samhällsengagerade George Clooney. Nu känns det vissa stunder som om Clooney & Co inte insett det självklara i sin berättelse och därmed tar sin film på lite för stort allvar.
Själv tänker jag ganska mycket på att den briljanta tv-serien "Vita huset" har ägnat mer eller mindre sju säsonger åt samma dilemma.
Per Eriksson