I Sydney Pollacks "Tootsie" från 1982 klär Dustin Hoffmans karaktär ut sig till kvinna för att få ett jobb efter att han gjort sig ovän med de flesta av Hollywoods producenter. I årets svenska sommarkomedi gör Jonas Karlsson samma sak, men här är det flygbolagets påhitt om att kvotera in kvinnor på den mansdominerade arbetsplatsen som är orsaken.
Piloten Valle har blivit av med jobb, fru och bostad och tillåts knappt träffa sin blinda son. Han har ett perfekt cv men nekas alla jobb han söker, tills han efter en intervju får reda på att de vill ha en kvinna. Ett par lösbröst och en peruk och vips så är jobbet hans. Att hela filmen sedan går ut på "nära ögat"-situationer är knappast någon överraskning. Hans radikalfeministiska syster (Ellen Jelinek) blir hans partner in crime och hans nya snygga kollega Cecilia (Marie Robertson) en svårhanterlig relation.
Men det som skulle kunna blivit en förenkling av den komplicerade kvoteringsdebatten, blir istället en underhållande uppvisning i fördomar. Alla stereotyper får sig en känga, även om det ibland går över styr (jag har svårt att tro att folk åker runt i full roller derby-mundering i ett feministiskt kollektiv).
Om man har överseende med töntighet och trovärdighet så är "Cockpit" stundtals underhållande. Om man inte har det kanske man ändå ska genomlida för tidigare nämnda kvinnors insatser, Jelinek är helt fantastisk som pk-feminist/stöttande syster. Jonas Karlsson är bra i sin dubbelroll. Han har valt translooken framför tanten, och det är inte i själva förvandlingen som det komiska ligger, utan i de olika situationerna han finner sig i som man, som kvinna och som maskerad.
Tyvärr verkar ängslan över att budskapet inte står för sig självt så stor att det måste mantras filmen igenom. Kanske för att det inte stämmer. Trots alla förmaningar om könlös kärlek återställs den heteronormativa ordningen ändå till slut. (TTSpektra)