J M Coetzees nya roman är ett formmässigt experiment som kan tyckas vara i det fiffigaste laget genom sin komplicerade tredimensionella struktur. Men den fungerar. "Ett dåligt år" är trots sitt allvarliga tema både spirituell och lekfull och har en upplösning som inger ett visst hopp om mänskligheten.
Huvudpersonen i J M Coetzees roman är en åldrande, misantropisk författare med begynnande Parkinson som lever isolerat i sin bostad. Hans initialer är J C. Han är en vit sydafrikan som sedan ett par år tillbaka är bosatt i Australien. Han är vegetarian, har ett framgångsrikt förflutet i den akademiska världen, är en respekterad författare som i likhet med J M Coetzee publicerat en rad essäer om censur och en roman med titeln "I väntan på barbarerna". Likheterna mellan författaren och hans upphovsman är säkert ingen slump men slutsatsen att det rör sig om ett fullfjädrat alter ego är nog förhastad - det är inte första gången Coetzee använder sig av dynamiken mellan fakta och fiktion.
Romanen består av en rad essäer sammanhållna under rubriken "Starka åsikter" som författaren fått i uppdrag att skriva för ett tyskt förlag. Dessa polemiska essäer vecklar ut sig högst upp på romanens sidor. I de lägre regionerna utspelar sig en annan historia. I den berättar författaren om sitt möte med en ung kvinna som bor i samma hus och som han attraheras av så till den grad att han anställer henne för att renskriva essäerna.
Inledningsvis skildras hon som något av en bimbo men efter hand visar hon sig ha både ifrågasättande och intuitiva kvaliteter som får författaren att tänka om beträffande sitt skrivande.
Längst ner på romanens sidor flyter länge en tredje berättelse där den unga kvinnan för ordet och där hennes tankar och liv skildras. Hennes pojkvän är ute efter att svindla till sig författarens förmögenhet.
Dessa tre delar lever sina självständiga liv på boksidorna samtidigt som de är sammanflätade med varandra på ett intrikat sätt.
Ytterst kretsar "Ett dåligt år" kring samma fråga som präglade "Onåd": skam och skuld. Här handlar det om den skam som drabbar medborgare i de länder som ivrigast bekämpar terrorismen och som under den förevändningen bombade Irak och som tiger om Guantanamo Bay.