Cormac McCarthy: Granithårt epos

Det tog 25 år innan Cormac McCarthys "Blood Meridian" översattes till svenska vilket är märkligt eftersom den varit omtalad länge och hans andra böcker i flera fall hittat hit.

Att den kommer just dagen efter tillkännagivandet av 2010 års nobelpris i litteratur visar på höga förhoppningar hos förlaget. Många hade trott att det skulle bli den 67-årige amerikanen som skulle få priset, och att han är god nog för det råder det inget tvivel om, men inte i år alltså.

Nåväl, "Blodets meridian" utspelar sig under mitten av 1800-talet i Amerika. Nere i södra delen av landet, i Mexiko i huvudsak (blodets meridian), pågår ett ständigt krigande och mördande, mellan indianer, mexikaner och amerikaner.

Till en grupp amerikanska skalpjägare, mördare, våldsverkare, ansluter sig tidigt i berättelsen den tonårige "ynglingen" - hans namn får vi aldrig veta. Bandet leds av Glanton och domaren Holden. Den senare karaktären är bokens huvudfigur och verkar vara djävulen själv.

Första gången vi träffar på honom träder han fram under en predikan i ett tältmöte och anklagar prästen för mord, våldtäkt och tidelag så att denne lynchas och allt upplöses i kaos. Holden är en halvgudalik jätte till karl: hårlös, blekvit, urstark, majestätisk, intelligent, falsk, övertygande, grym, allvetande, ondskan själv och totalt maktfullkomlig. Inget kan stoppa honom och av vissa bilder i boken verkar han som sagt inte ens mänsklig. Samtidigt är han inkarnationen av den vita kolonisationen: kunskapstörstande, girig och fullkomligt hänsynslös.

McCarthy sägs bygga boken på memoarer från en av dem som red med Glantons liga, men någon verklighetsnära roman blir det aldrig, trots allt hypervåld och överrealistiska, närmast slowmotionmässiga bilder av allt blod och hjärnsubstans som skvätter; människor torteras, skjuts, flås, hängs, bränns, våldtas i merparten av de möten mellan människor som uppstår i boken.

Men gudskelov handlar allt inte om våld, det är inget effektsökeri. Överordnad storyn är Cormac McCarthys otroliga språk. Det är ödesmättat och tungt som en religiös text, ett vålds- och blodmättat evangelium, en infernovandring eller en apokalyps. Ingen skriver med en prosa så patostyngd, granithård och salvelsefull.

Det är som om någon mässade fram orden på sidorna, som vore det högläsning eller memorerad epik av homeriskt slag. Lyckligtvis erbjuds läsaren pauser från den uppskruvade stilen och det är tur, för denna tyngd och kraft vore antagligen outhärdlig i längden. Nu är det här i stället helt enkelt en fantastisk bok, tidlös och omöjlig att övervärdera, en blivande klassiker. Cormac McCarthy äger!

PETER ÅKESSON