Artistmöten som utmynnar i låttolkningar är framgångsreceptet bakom många succéserier i tv. Men nu börjar modellen bli nött. Det behövs program som presenterar den nya svenska musiken.
Artistmöten har blivit ett framgångsrikt sätt att lyfta fram svensk populärmusik på. Artister med olika bakgrunder får mötas, lära sig om och av varandra och det hela ska gärna utmynna i en låttolkning. Musikjournalisten är bannlyst. Här är kändisen allt och de gamla välkända hitsen gäller.
Artistmötet ligger till grund för de populära serierna "Så mycket bättre”, "Jills veranda” och "Lyckliga gatan”, som alla på olika sätt för samman musiker i syfte att skapa något nytt och lite större. Webb-tv-serien "Krunegård och Jinder” är ett annat exempel, där kamerorna fångade gnissliga möten mellan de ganska olika artisterna Markus Krunegård och Little Jinder som åkte på gemensam turné.
Artistmötena kan antingen bli personliga och mysiga eller skava, huvudsaken är att det skapas känslor, som ju är det byggmaterial tv görs av.
Och visst blir det bra! Särskilt "Lyckliga gatan”, som hade nypremiär i veckan. "Lyckliga gatan” lyckas överbrygga gapet mellan rutinerade schlagerartister och ny, ung talang från förorten och får generationer, genrer och kulturer att korsas. Det känns starkt och äkta varje gång.
Men om artistmötet är den enda idén vi har för musikprogram i tv just nu så har vi problem. "Så mycket bättre” går in på sin sjunde omgång i höst och även om den senaste säsongen bjöd på fin musik så kändes upplägget nött. "Jills veranda” kan säkert puttra på ett tag till, men nu kan vi formen. Det som ska vara unika möten riskerar att kännas som något vi sett förut.
Det vilar något ängsligt över tv:s utbud av musikprogram. Som om man inte tror att musiken är intressant nog i sig. Artistbesök mosas in i morgonshowerna eller "Skavlan". Eller så får en artist intervjua en annan artist. Som Niklas Strömstedt i "Tack för musiken” eller Tomas Andersson Wij i just nu aktuella "Tomas Andersson Wij spelar med”. Men spännande samtal om musik uppstår inte automatiskt för att båda är artister.
Det är begripligt att kändisvurmandet och det känslosamma mötet omfamnas i en tid när traditionell tv utmanas av underhållning på sociala medier. Det krävs något som kittlar för att fånga den flyktiga publikens intresse. Men jag saknar program som presenterar ny musik på ett spännande sätt. Och som framförs av originalartisten.
Christel Valsinger är frilansskribent och tidigare radioproducent, bosatt i Linköping. Hon skriver mediekrönikan en gång i månaden och nås på christel.valsinger@gmail.com.