Nu har jag äntligen sett Erik Gandinis spännande, uppmärksammade och i vissa delar av världen (typ Italien) kontroversiella dokumentär om italiensk tv, "Videocracy". Och visst finns det mycket att uppröras över när det gäller premiärministern/tv-chefen/fotbollsmogulen/häradsbetäckaren Silvio Berlusconi. Hans 40-talsaktiga jakt på romer, hans intima umgänge med Lega Nord, hans entusiastiska jakt på världsmästartiteln i korruption, hans förmåga att helt utan att skämmas lagstifta om åtalsimmunitet för sig själv, hans amoraliska sexpartyn hemma på herrgården.
Men hans tv-kanaler? Nja, jag vet inte. Visst, de är fulla av sex, dokusåpor, okritisk regeringspropaganda och farbröder med överkammad flint. Cheezy, men innan vi kastar första stenen (eller metallmodellen av Milanos domkyrka) på Berlusconis näsben bör vi kanske kolla i våra egna tablåer. Vad har vi där? Jodå: sex, dokusåpor, okritisk bröllopspropaganda och farbröder med överkammad flint.
Förutom att Berlusconi äger 105 procent av italiensk media (här äger väl Bonniers bara knappt 80) är skillnaden hårfin. Det man i stället inser verkligen saknas i svensk tv är de så kallade velinas som är ett obligatoriskt inslag i de italienska programmen, vad de än handlar om.
"Velinas?", undrar vän av ordning som inte sett "Videocracy" eller brukar ratta in italiensk tv på parabolen. Jo, det är en fantastisk, och vad jag förstått unikt italiensk, uppfinning. En velina är en ung kvinna, vacker och gärna storbystad med stringtrosa vars enda uppgift är att på ett åmande sätt dansa kring den äldre, grånade man som är programledare.
Och det är så mycket som är fascinerande med detta. I "Videocracy" får vi följa med på velinas-auditions i olika köpcentran, och att se dessa hundratals unga kvinnor stå och koncentrerat och allvarligt åma sig i grupp är det märkligaste jag har sett sedan "Glöm inte tandborsten". Uppgiften sägs vara att genom återkommande 30-sekundersdanser helt enkelt få publiken att stanna kvar. Ett roligt yrke där man får röra på sig och vars nästa steg i karriären är att bli fotbollsfru eller jämställdhetsminister (jo, det är sant).
Det man undrar är ju: varför, oh, varför inför vi inte detta geniala inslag i svensk tv? Hur mycket roligare skulle inte Per Stenborg bli med en åmande dansös vid sin sida? Mats Knutson? Skulle detta inte bli räddningen för tråkiga program som "Östnytt", "Postkodmiljonären" och "Jakten på Julia"?
Det ärliga svaret är förstås att TV3 förstås redan har provat den italienska vägen. Någon som minns "Tutti frutti" med Bruno Wintzell från nådens år 1994? Någon som tyckte att det var bra, roligt eller upphetsande? Nej, just det. Till och med för oss svenskar går dumhetsgränsen någonstans. Och det är ungefär vid "Dating in the dark".