Ny bok
Folke Dahlberg: Göta kanal
Folke Dahlberg-sällskapets skriftserie n:o 2
Hård pärm med överdrag av fransk textilväv med infälld omslagsbild på pärmens framsida, svarta försättsblad, märkband och 130-grams papper. Väven gråblå som Vättern en sommardag med lätta moln; Folke Dahlbergs sjö.
Därför tar jag nästan andaktsfullt i nyutgåvan av Folke Dahlbergs "Göta kanal", som när den först kom 1954 beskrevs av en ung Per Wästberg med att "den kunde ha skrivits för länge sedan, den kommer att läsas i många år".
Så motsägelsefullt tidlös alltså, trots att ramen är tillskruvad kring sensommar och höst 1953. Det är en bok som inte kan mätas med annat, med ett suggestivt språk som lika mycket kartlägger författarens själv som kulissen av byggnationer, människomöten, båtar, vindar.
En blandning av Dahlbergs båtburna ensamhet, kanalhistoria, svindlerier, privilegiesamhällets egennytta, von Platens despotism och slitna utkommenderade grävare.
Och däri en aldrig vikande underton av protest mot välfärdssamhällets tuggor. När sorglöshet och livstro skymtar har de drag av konstnärssjälens överlevarstrategi.
Skrivna ord blir starkast om de tagit vägen över verkligt liv. Få författare hade ett så uttalat behov av att först "leva sin text" som Folke Dahlberg. Där fiktionen finns är den kongenialt instoppad. Författarens egna illustrationer befinner sig som vanligt mellan det handfasta och drömmen, ett unikt landskap.
Var jordens passarspets sitter är ställt utom allt tvivel. Eller som Anders Weidar apropå det ständiga Dahlbergtemat om sommar, död och Vätterns vattenvägar i sitt briljanta efterord menar: "...kan uppenbara var världens yttersta förmåga att tala i livets sak är belägen".
En gratulation till Dahlbergsällskapet för återfödelsen av detta faktum.