Robert Langdon har just simmat sina dagliga två tusen femhundra meter men knappt börjat mala sina älskade, exklusiva kaffebönor från Sumatra, när han ser den blinkande röda lampan på telefonsvararen.
"Vem ringer klockan sex en söndagsmorgon?" frågar sig Dan Browns fiktiva megastjärna, som vanligt, som alltid, i kursiv. Langdon kan inte låta bli att hela tiden uttrycka sig i - kursiv! Så är världen i hans ögon ett magnifikt mysterium. Minsta småsak döljer en svindlande gåta. Ett meddelande på telefonen? Mysko!
Nu visar sig meddelandet, faktiskt, vara första ledet i det vindlande svindlande mysterium som heter "Den förlorade symbolen". Alltså nya, tredje delen i Dan Browns thrillerserie om den geniala symbolforskaren Robert Langdon. Odödliggjord genom "Da Vincikoden", världens mest sålda roman som tryckts i ofattbara 81 miljoner exemplar. Hitintills.
"Den förlorade symbolen" utspelar sig under ett enda dygn, strängt taget enbart under tolv nattliga timmar. Med kort varsel inbjuds Langdon av sin vän och mentor, miljardären Peter Solomon som om möjligt än mer besatt av symboler, att hålla ett föredrag om, jo, symboler, i maktens boning, Capitolium i Washington DC.
Men allt är fejk. Langdon har lurats till Washington. Peter Solomon har kidnappats. Langdon ska hjälpa kidnapparen att knäcka den hemliga kod som bevarats, i hemlighet, av en lika kryptisk som mäktig sekt: frimurarorden.
Den förlorade symbolen är "Da Vincikoden" klonad. Istället för katoliker och Louvren handlar nya boken om frimurare och Capitolium. Överhuvudtaget känner man igen sig. Dan Brown älskar att föreläsa, om allt från symboler och arkitektur - Brown anser att Washington är världens arkitektoniska mecka - till noetik - romanens påhittade "vetenskap" inom vilken man bland annat kan väga själar ¬- och frimurarorden. Som jag, lite förvånat, inser att Dan Brown inte bara tar i försvar mot alla nidbilder - tänk Lars von Triers "Riket" - utan uppriktigt tycks beundra, ja, älska.
Gestaltningen är som tidigare i bästa fall fyrkantig. Romanens ondskefulla hämnare Mal?akh och CIA:s säkerhetschef Inoue Sato - 147 centimeter hög, stenhård hyperintelligens - är som klippta ur "Stålmannen" men knappt tvådimensionella. Språkligt är dock "Den förlorade symbolen" bättre än föregångarna; åtminstone nödtorftigt städad.
Halvvägs är "Den förlorade symbolen" hyfsad, sidvändande underhållning men gradvis faller symbolbygget ihop. Segar mig igenom sista tvåhundra sidorna.
Till skillnad från de två tidigare Langdonböckerna landar "Den förlorade symbolen" i en kompakt ointressant, patetisk, riktigt löjlig konspirationslösning som både inkluderar Abrahams offer och frimurarna.
Efter sexhundra sidors slit får man inte ens litteraturens billigaste belöning. Ingen deus ex machina, inget gudomligt ingripande. Langdon kunde väl åtminstone få bli blixtförälskad, ha hämningslös sex eller vinna på måltipset.
Nej, inget Oj! Inget Aha! Bara ett stort jaha?