BOK
Dan Josefsson
Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick
Lind & Co
Hannes Råstam avlossade en förödande effektiv salva mot hela bygget "Thomas Quick" i sin bok från förra året. Dan Josefsson företar nu en vandring i ruinerna, vänder på varje sten för att hitta ett svar på den fråga som Hannes Råstam aldrig till fullo hann besvara. Frågan varför.
Vad fick åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, ett antal läkare och psykologer på Säter, minnesforskaren Sven Å Christianson och försvarsadvokaten Claes Borgström att till synes okritiskt tro på Sture Bergwalls historier och dessutom med kraft driva hans ärenden ända till åtta fällande morddomar?
Det är i sanning ett mysterium som inte blir mindre av vetskapen att åtminstone ett par av dessa personer fullt medvetet presenterade direkta felaktigheter och lögner för domstolarna, som över huvud taget fördes bakom ljuset. Allt i syfte att få Thomas Quick, som han hette då, fälld.
Dan Josefssons häpnadsväckande svar – som redan har väckt stor uppmärksamhet – är att det fanns en arkitekt bakom allt detta: den numera avlidna psykoanalytikern Margit Norell.
Josefsson ägnar en ganska stor del av sin gedigna bok åt att beskriva Margit Norells bakgrund, såväl den privata som den yrkesmässiga. Hans berättelse blir därför något trög i starten. Men när så småningom trådarna knyts ihop är det fullständigt fängslande läsning – sista halvan av denna femhundrasidiga bok sträckläser jag i princip.
Margit Norells hjärtefråga inom psykoanalysen var bortträngda minnen. Till de teorier som fanns på olika håll lade hon en del egna inslag, i synnerhet det som kom att bli så viktigt i Quick-fallet, nämligen idén att de bortträngda minnena i vissa fall kan ta sig uttryck i ett slags återgestaltande. Grundtanken när Quick presenterades som seriemördare var att fruktansvärda barndomstrauman återberättades i form av bestialiska mord. Teorin var fullständigt självbekräftande. Allt kunde passa in.
Josefsson lägger sitt pussel bit för bit, och han skildrar mycket övertygande hur denna kollektiva galenskap växte fram, i sektliknande former. När bilden till slut är hel visar det sig att alla centrala personer i Quick-kretsen hade en koppling till Margit Norell. I vissa fall var hennes påverkan indirekt. van der Kwast och Penttinen fick i sina händer ett paket från Säter med läkarstödda teorier, men det var i grund och botten ett budskap från Norell. Ansvariga läkare och psykologer på Säter stod under direkt påverkan av Norell, då hon hade en roll som både handledare och terapeut för flera av dem.
I själva verket ansåg hon sig nog vara Thomas Quicks egentliga terapeut. Hon samlade också ett stort material till en bok om honom. Dan Josefsson argumenterar för att Thomas Quick var en möjlighet för henne att få upprättelse i ett yrkesliv som i många avseenden var misslyckat. Hon skulle avtäcka helt nya sanningar om seriemördares psykologi. På Säter såg Sture Bergwall samtidigt en chans att förvandla sig själv till en människa som någon för första gången skulle intressera sig för och bry sig om.
I detta möte föddes tragedin Thomas Quick.
Och Bergwall fick rätt, han blev sedd, intressant – ja, man vågar nog säga omtyckt och beundrad.
Det är fullständigt förvridet och oändligt sorgligt.