Två japaner och en europé möts i denna föreställning. Titeln är kryptisk, men kan anspela på just mötet mellan olika karaktärer och stilar som i ögonblicket, i rörelsen, blir jämlika.
Japansk kultur och japanska uttryck står i centrum. Men relationen till den är inte jämlik. De två japanerna driver med svensk-polske Piotr Giro som inte kan språket och som ibland hamnar utanför. På slutet får han ge igen och göra sig lustig på de andras bekostnad.
Men detta är inget drama, utan koreografi med spontana drag av performance. Röstljud, minspel och vardagliga utspel bryter ofta flödet och skapar distans och reflektion: Var är vi? Vad betyder det? Vill man berätta något? Om Japan?
Behöver inte vetaDet ges förstås inga svar, och man behöver inte heller veta. Det går bra att bara ta in, och följa med i den svettiga kampen och explosiva leken. Det är ett tätt spel med tvära tempoväxlingar och kontraster. Samspelet och kommunikationen mellan de tre aktörerna är det som håller ihop föreställningen och är det som gör starkast intryck.
Fysiskt är det också imponerande med ibland närmast akrobatiska kast och språng. Men estetiskt sett är det inte någon ren dans. Utan snarare ganska "skitigt" och ofullkomligt i rörelse och koreografi.
Visst skönjer man drag av "japansk" stil med kampsportens gester. Men det blir aldrig renodlat eller fördjupat utan mer som något man anspelar på eller tillfälligt upprepar.
För stundenGammalt och nytt möts i denna lek med schabloner eller klichéer, som är underhållande för stunden men inte sätter några djupare spår.
Mobiltelefonens mekaniska röstljud eller karaokesångens sliskiga musik, är uttryck för samtidens yta där fragment av gammal kultur bryter in och ger perspektiv.
Bäst blir det när man stannar upp och tar ut svängarna lite vidare, lite långsammare. Som i det märkliga spelet med solfjädrar där graciösa gester virvlar upp luft som kastar en kropp fram och tillbaka, som en boll i en badmintonmatch.
LARS JONSSON