BOK
Yahya Hassan
Dikter
Övers: Johanne Lykke Holm
Norstedts
Det börjar med en dikttitel: ordet barndom. Välbekant, kanske med ett inslag av trygghet. Men den läsare som hinner associera till något harmoniskt tas brutalt ur den villfarelsen i diktens första rader:
FEM BARN PÅ RAD OCH EN PAPPA MED EN PÅK
FLERGRÅTERI OCH EN PÖL MED PISS
Syskon som får stryk av pappan i en lägenhet, i bakgrunden tv-kanalen Al-Jazira med bilder från Gazaremsan, flaggbränning; hemmets smärta och skräck tills dikten landar i:
I SKOLAN FÅR VI INTE PRATA ARABISKA
HEMMA FÅR VI INTE PRATA DANSKA
Man slungas på första sidan rakt in i danske debutanten Yahya Hassans värld. Boken har haft ett enormt genomslag i Danmark, den har sålt i osannolika hundra tusen exemplar och dikterna har exploderat i den danska offentligheten. Det är poetiskt och politiskt sprängstoff av sällan skådat slag.
Den blott 18-årige författaren har numera livvakter efter att ha blivit hotad och även fysiskt attackerad. Muslimer tycker att han smutskastar islam, antirasister tycker att han går rasisters ärenden. Andra ser en poet som bryter ny mark och ger förorten en röst som länge saknats.
Själv värjer han sig mot alla försök att göra honom till representant för det ena eller andra.
Vad är det då för bok han har skrivit?
Det är en anklagelseskrift. Som de citerade radernas versaler antyder är det dikter sprungna ur ilska och frustration. (Hela boken är för övrigt skriven med versaler.) Yahya Hassan beskriver sin uppväxt i en muslimsk invandrarfamilj i en dansk förort. Hemmet präglas av faderns våld, tillvaron är allmänt stökig, den unge Yahya glider in i diverse brottslighet, det blir polisingripanden och så småningom vistelser på olika ungdomshem.
Dikterna är omedelbart tillgängliga, ofta ganska rakt berättade scener ur Yahya Hassans liv. Litterärt märkligast är den långa avslutande dikt där författaren gestaltar dubbelheten i att på samma gång vara en förortskriminell och en uppburen poet. Här har språket glidit över i en "invandrardanska", som måste ha ställt översättaren Johanne Lykke Holm inför en utmaning.
Rösten som för fram dikterna känns alltigenom autentisk.
De uttrycker på så vis en sanning som inte går att förneka. Men det innebär samtidigt att de knappast låter sig lånas till verktyg för vilket syfte det än må vara. Det är en enskilds röst.
Att Karl Ove Knausgård har varit en stor inspiration för Yahya Hassan är inte förvånande. Det finns en grundläggande likhet, kanske framför allt i en kompromisslöshet inför skrivandet. Konsekvenserna är sekundära när någonting måste berättas.
Men författarna förenas också av någonting som hos Knausgård är helt uttalat, en strävan att undersöka vad som låter sig sägas i ett visst historiskt och samhälleligt sammanhang. Det är verk som söker sig mot litteraturens och det offentliga samtalets gränser.
Och så fadern. Den gestalt som verkar vara den avgörande drivkraften för båda. I Yahya Hassans fall blir uppgörelsen med fadern samtidigt ett inlägg i det lättantändliga ämnet invandring, integration och islam. Att kritiken kommer så att säga inifrån gör den extra drabbande.
Den pappa som slår är också en hycklare av stora mått. Den religiösa fernissan är tunn och författaren rasar mot förljugenheten. Men han beskriver också människor som utnyttjar systemet i samhället de har kommit till, hur de försöker komma åt socialbidrag till exempel. Stora och små brott över huvud taget präglar området och förefaller ganska accepterat.
Det kanske mest gripande är den smärta som formuleras inför systrarnas maktlöshet i den patriarkala familjen. De som påstås vara förälskade i de män som kommer till familjen för att få dem. Fast de aldrig varit fria från hemmets bojor.
Då förenas nyskapande språk, starka känslor och en osedvanlig samtidsrelevans.