Henry Jenkins: Konvergenskulturen
Översättning: Per Sjödén
Daidalos förlag
Den bekanta framtidsbilden av en sorgligt ensam och hålögd människa framför en aldrig svalnande dataskärm stämmer inte. Uppkopplingen gör oss inte till solitärer utan tvärtom till medskapare i en begynnande deltagarkultur av aldrig skådat slag.
Henry Jenkins är optimist, han poängterar de positiva effekterna av den konvergenskultur som han ingående och initierat beskriver i denna bok.
Henry Jenkins är professor vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, och leder programmet för komparativa mediestudier. Hans huvudintresse har varit populärkultur och medier eftersom det är främst där i den aldrig vilande romansen mellan populärkulturen och medierna som de riktigt stora digitala omvälvningarna har synts först.
Ett av huvudskälen till detta, hävdar Jenkins, är att insatserna inte är så höga i populärkulturen som i exempelvis den politiska kulturen, experimentlusten är naturligtvis något större om det är ett skivsläpp eller en filmpremiär som står på spel och inte ett presidentval!
Med sitt begrepp konvergenskultur gör Henry Jenkins en allvarlig ansats att döpa den medieålder vi just nu befinner oss i. Han skriver:
"Konvergens bygger inte på någon specifik återgivningsteknik. Konvergens representerar snarare ett paradigmskifte - en rörelse från mediespecifikt innehåll mot innehåll som flödar över många olika mediekanaler, mot ett ökat ömsesidigt beroende mellan lika kommunikationssystem, mot ett ökat antal sätt att få tillgång till medieinnehåll och mot ännu mer komplexa relationer mellan medieindustrins ovanifrånperspektiv och deltagarkulturens underifrånperspektiv."
Henry Jenkins vill inte leka profet med målande visionära framtidsbilder, i stället analyserar han sin samtid och exemplifierar med allt från "The Matrix" till Harry Potter, "Star Wars" till "Survivor" (amerikanska "Robinson"). Hans styrkor är också hans svagheter. För med samtidsperspektivet kommer risken att tanke och text bli kortlivad. Den här boken kom redan 2006 på engelska och det finns slutsatser i den som då säkert var spetsiga och fräscha men i dag mest känns som vardagsmat och allmängods.
Men Jenkins ansats att måla upp en bred bild av den aktuella mediesituationens konsekvenser för innehåll och publik är högst läsvärd. Låt oss till och med kalla den obligatorisk, om inte i sin helhet så i bitar, inte minst för alla som vill förstå samtiden och jobba för en bättre morgondag - hörde jag någon viska något om politiker, lärare, och journalister?