”Ett vet jag som aldrig dör – domen över död man”. Diktaren i Havamal formulerade sina levnadsregler redan på 900-talet. Där varnade man för de allvarliga följder som vantolkningar av en död kunde medföra. Men i vår biografifokuserade tid har de visdomsorden glömts bort. På sistone har nämligen den filmade fiktionen eller dramadokumentären granskats kritiskt.
Sanningshalten i skildringen av Monika Zetterlunds pappa i filmen om den berömda sångerskans liv har diskuterats. Vilka friheter har manusförfattarna att konstruera en tvär och negativ pappa, när han i själva verket enligt dokumentärfilmaren Tom Alandh hjälpte sin dotter i hennes karriär? Den mörke dysterkvisten i kontrast mot sin levnadsglada ljusa dotter? Var han en motsträvig skitstövel eller var han en musikalisk förebild, som stöttade sin dotter i hennes sångutveckling? Eller var han både och, beroende på vilka källor man använder?
Den problematiken borde ha lyfts fram på något sätt i filmen. Biografifiktionen får inte helt underordnas det dramatiska berättandet.
Försåtligt i "Call girl"
Ett annat exempel är Palmebilden i filmen "Call girl". Där är framtoningen av politikern Palme mera försåtlig och antydande. En socialdemokratisk politiker med fotarbete, fotograferad bakifrån, håller engagerade tal under röda fanor och samme man använder sig av prostituerade flickor. Filmspråket är snabbt och dramatiskt och Palmefiguren problematiseras aldrig i filmen.
Spekulerandet i Palmes liv ledde mycket riktigt till en anmälan för förtal, som dock aldrig blev något åtal. Inte heller i den filmen diskuterades hur bilden av Palme hade skapats. Berodde det på regissörens schablonbild av den kallhamrade partipolitikern, som utnyttjade oskyldiga unga flickor, eventuellt underbyggd av en av de prostituerades egna berättelser 30 år i efterhand? Eller var det bilden av den falske socialdemokraten, vars jämställdhetsideal bara var tomt prat, han ville visa fram? I båda fallen en förenklad motsättning mellan ont och gott, som egentligen gör fiktionen ointressant.
Djärv feminst
Jag har skrivit en biografi om yrkesinspektrisen "Kerstin Hesselgren – Den gränsöverskridande politikern", en av mellankrigstidens mest uppburna kvinnliga politiker i Sverige och i världen. Under sin levnad uppfattades hon som en djärv, feministisk pionjär i riksdagen, i Nationernas förbund och i konstellationen Fogelstad. Den uppfattningen har jag funnit i samtida press, radio, memoarer, Fogelstads arkiv, riksdagstryck och Nationernas förbunds arkiv. Hon var då lika känd och hyllad som Anna Lindh är i dag i och utanför Sverige.
Efter sin död porträtterades Kerstin Hesselgren i en välskriven vänbok, författad av några av hennes partipolitiskt engagerade kamrater. Den Kerstin Hesselgren de lyfte fram var dock en socialreformistisk religiös ”tant” – inte alls den modiga pionjären från hennes egen livstid. Sannolikt hade hon i verkligheten drag av båda politiska identiteterna.
Förminskad "tant"
Det vänboksförfattarna emellertid inte alls såg var det gränsöverskridande arbetssättet i Hesselgrens politiska strategi och ideal: en fot i kvinnorörelsen och en i riksdagen och/eller Nationernas förbund. Hon uppfattades nämligen under livstid i första hand som en (arbetar)kvinnornas politiker och inte som en partigängare. Men för eftervärlden blev hon då för radikal för folkpartister och för lite radikal för socialdemokratiska partipolitiker. Därför förminskades hennes insatser av vänbokens författare till förmån för det trevliga berättandet om hennes liv och verk.
Ulrika Knutson har också beskrivit Kerstin Hesselgren i "Kvinnor på gränsen till genombrott"; om Tidevarvet, Fogelstadgruppen och kvinnorna på Den Kvinnliga Medborgarskolan under mellankrigstiden. Knutson, som har en professur i journalistik och en flyhänt penna, menar att Kerstin Hesselgren var en konventionell politiker och bara en gäst på Fogelstad. Och så avfärdar hon henne på några rader utan att ge henne ett eget kapitel som till exempel den finlandssvenska kritikern och författaren Hagar Olsson får i boken.
Knutson slirar
Hesselgren var ordförande i Fogelstads styrelse i över 20 år och förekom i stort sett varje år på skolan; på fester, som föreläsare och pedagog. Men hon hade inte ett så spännande kärleksliv som resten av konstellationen (Ada Nilsson, Elisabeth Tamm, Honorine Hermelin och Elin Wägner) och Hagar Olsson! Hon passade helt enkelt inte in i den dramatik som Ulrika Knutson så skickligt målar upp kring Fogelstad. Därför slirade hon på sanningen!
Granska sina källor
Författare eller regissörer som använder döda verkliga personer i sitt dramatiska berättande eller sina dramadokumentärer, har ett stort ansvar. De döda kan ju inte försvara sig. Porträtten författarna skapar uppfattas som sanningar och stannar kvar i minnet. Det borde vara viktigt för en biograf att problematisera sina egna föreställningar och kritiskt granska sina källor även i ett populärvetenskapligt sammanhang. Det dramatiska berättandet behöver inte bli sämre för det utan snarare än mer spännande om läsaren eller tittaren måste tänka lite själv och inte bara serveras enkla svartvita konstruktioner av en människas liv.
Själva sökandet efter sanningen eller sanningarna om en människa kan också bli läsvärda dramadokumentärer. Det har Göran Rosenberg visat i sin biografi om sin pappas öde. Och nu senast Bea Uusma om ingenjör Andrées död.