Producenterna bakom "Borta bäst, hemma värst" verkar ha anställt ett osedvanligt respektlöst manusgäng, gett dem fria händer, sparkat dem med en kvart kvar av filmen och ersatt dem med deras värsta fiender från högstadiet.
Hur ska man annars förklara att filmen i 70 minuter beskriver kärleken som ett El Dorado och barn som conquistadorer som kommer utifrån, bränner staden, skövlar regnskogen och snor guldet - för att den sista kvarten... äh, ni får se själva.
Och det tycker jag att ni ska göra. Jag erkänner gärna att jag hade redigt roligt åt "Borta bäst, hemma värst", där Brad (Vince Vaughn) och Kate (Reese Witherspoon) tvingas fira fyra jular på en jul - en hos respektive frånskild förälder.
Varje familj har sin charm, det vill säga sin grava dysfunktionalitet. Roligast är Brads rednecksläkt, den typ som tillbringar sina helger med att dricka öl, dricka öl och försöka döda Barack Obama.
Näst roligast är ett sällskapsspel som urartar hemma hos Brads mamma, en scen som borde visas varje julafton i stället för "Karl-Bertil Jonsson" och som ger en klart sannare bild av den moderna julens innersta kärna.
Men slutet, som sagt... "Borta bäst, hemma värst" tycks drabbas av en sorts cineastiskt stockholmssyndrom där den tar ställning för sina livslånga förtryckare och... äh, ni får se själva. (TT Spektra)
Erik Helmerson