Berlin, Berlin. Minnet av murens fall riktar blickarna mot Berlin igen. När Oscar Danielson sjunger ”jag har aldrig känt någon längtan till Berlin” så kan jag inte hålla med honom. När en arbetskamrat frågade efter förslag på vad man kunde göra i den tyska huvudstaden pratade andra om badhus och sevärdheter medan mina drömmar drev iväg.
Jag skulle söka upp platserna man ser i ”Himmel över Berlin”, jag skulle granska Wim Wenders film noggrannt i förväg och anteckna gatunamnen på skyltarna för att kunna gå i änglarnas fotspår med Nick Caves musik i öronen.
Jag skulle ta ett tåg från Potsdamer Platz, bara för att David Bowie sjunger att han gör det i ”Where are we now?”. Jag skulle följa hans spår från 1977, när Bowie och Iggy Pop drog sig tillbaka till Berlin för avgiftning och nystart. Skivorna David Bowie gjorde där har inspirerat i stort sett all musik jag bryr mig om. Jag skulle leta rätt på Hansastudion, dit så många sökt sig för att vidröras av Bowies kvardröjande magi.
Med Bowie i öronen skulle jag åka till stationen som är centrum i ”Wir Kinder vom Bahnhof Zoo”, Christiane F:s helvetesskildring från hennes liv som purung heroinist. I Kreuzberg skulle jag spana efter Einstürzende Neubauten.
Jag skulle bli besviken om jag inte blev lika inspirerad som alla andra Berlinbesökare, som Chris Corner som lämnade England och gör självförbrännande elektronisk rock i Berlin under namnet IAMX. Eller Christopher Isherwood som kom till Berlin på det syndiga 20-talet, och skrev novellerna om den sköra och utlevande Sally Bowles, berättelsen som låg till grund för ”Cabaret”.
Jag skulle bli besviken om inte kabaretpianon och stöveltramp fortfarande ekade mellan husen. Jag skulle bli besviken om inte allt var i svartvitt.
Och jag har förstås aldrig varit där. Det var nära en gång, när den första tågluffen planerades, men vi sade att vi besöker den delade staden och ser på muren en annan gång.
Det var sommaren 1989. Vi hade fel. Och nästa sommar var det för sent.
Biohösten börjar få luft under vingarna. Förra veckan lyfte Christopher Nolans ”Interstellar” mot de högre sfärerna och fler flygfän är på gång.
Roy Anderssons duva följs av en härmskrika nästa vecka, när ”Mockingjay 1” fortsätter berättelsen om Hungerspelen. I december breder draken Smaug ut sina vingar över en sista löjligt utdragen del av ”Hobbit”, till jul slår ”Pingvinerna från Madagaskar” till och 2015 väntas ”Birdman”, med Michael ”Batman” Keaton som avdankad filmhjälte.
”Så mycket bättre” blir sannolikt så mycket tråkigare i helgen, när Johan T Karlsson står i centrum – eftersom hans elektroniska tolkningar av de andras låtar brukar vara programmets höjdpunkt.
Fredrik Kylberg är vikarierande nöjesredaktör och skriver krönika varannan fredag. Mejl: fredrik.kylberg@corren.se