Tittar mig runt i vårt hem. Här trivs jag, tänker jag, medan blicken vandrar längs väggarna. Bokhyllor, några bokhyllor till. Och så ett bokbord, belamrat med travar som man kan kalla "att läsa", "just läst" och "Lars Lerin".
Oj, då, där ligger visst en trave på golvet också.
Boktryckarkonsten uppfanns här i väst av Johannes Gutenberg på 1400-talet (i Kina var de tidigare), sedan dess har boken som oslagbart praktisk artefakt vandrat segrande över jorden. Plötsligt kunde kyrkan inte ensam styra informationen, plötsligt kunde vi dokumentera och föra över information mellan generationerna. Vi kunde dikta och lära och röras och sätta oss in i mer liv än vi själva hinner uppleva. Boken har helt enkelt inneburit en förändring av mänskligt liv och samhällsbyggande som är omöjlig att övervärdera.
I onsdags var jag på läsplattedag på stadsbiblioteket i Linköping, arrangerad av Länsbibliotek Östergötland.
Med lätt svindel gick jag därifrån, spanade in över bokhallen och tänkte: Är vi mitt i ett lika stort paradigmskifte som Gutenberg åstadkom?
Boken kommer alltid att vara kvar, sa alla bibliotekarierna, läsplattan är ett komplement, ett komplement, ett komplement... Jo, visst, men ändå. De rena läsplattorna blir nog aldrig nån riktig dundersuccé, det verkar just ingen tro, men nästa generation, se på dem. Smarta dator-läsplatte-telefon-kamera-hybrider där du kan tanka ner texter och filmer, anteckna, förstora, lyssna, mejla, googla.
Bland de modeller vi fick känna på fanns den helt nya Entourage Edge. Tänk dig en uppslagen bok, på vänstra sidan finns en ordinär läsplatta på vit botten, på högra sidan en pekskärm (som en Ipad).
Du kan markera text, tabeller, vad du vill på vänstra läs-sidan och vips få upp dem på högra dator-sidan i färg. Du kan anteckna på boksidan, fixa och trixa.
Nu vill jag inte göra reklam för just den här läsplattemodellen, jag har inte alls testat den, men det är hela grejen som gav mig svindel. Spännande. Läskigt.
Träffade skolbibliotekarier från Jönköping, där 250 läsplattor redan finns som läromedel ute i skolorna. De sa: Läsplattan kan få killar att läsa, datavana killar som skyr en tjock bok. Politikerna i kommunen, de kan få sina handlingar i läsplattor som är lätta att uppdatera, adjö taxiutskick med senaste versionen i sista stund.
Jo, den digitala revolutionen kommer att rulla vidare, och vidare, inget snack om saken. Kanske känns den heta Ipaden passé om bara något år, kanske inte.
Men än så länge och antagligen resten av mitt liv håller jag hårt också i mina pappersböcker och papperstidningar. De är billiga, de förstörs inte av lite sand, de tål regn, får inte solsting, kan knölas ner i fickan. Och så är det känslan.
ÅSA CHRISTOFFERSSON
*
I Åsas mejlbox: Hedvig Ekerwald skjuter sig i foten
Tack för onsdagens kommentar angående Pol Pot-utställningen. Det finns ett tillägg som kan vara motiverat. Om Hedvig Ekerwalds avsikt var att på något sätt minska uppmärksamheten kring händelsen och sin egen roll, har hon ju kapitalt misslyckats. Trots att jag försöker följa med i det politiska skeendet och var uppdaterad inte bara på Myrdal, utan även på Bergström, hade jag ej kläm på de två andra namnen.
Eftersom Ekerwald inte tar avstånd från sin resa och brist på omdöme utan i stället JO-anmäler publiceringen, framstår hon ju som oefterrättlig. Myrdals reaktion att slänga på luren visar åtminstone att han känner att ärendet bränner. Ekerwald har däremot skjutit sig själv i foten.
Nu är inte jag den som kastar första stenen. Jag stod själv som 13-åring utanför depesch-föstret vid Norrköpings Tidningar och jublade när flaggorna som visade Hitlers framgångar flyttades allt närmare Moskva. Jag kan förklara det med att jag och min mor hade upplevt de finska flyktingarna över gränsen vi Haparanda efter Rysslands anfall. Jag hörde inte heller några invändningar från den stora gruppen Norrköpingsbor utanför fönstret,
Jag hade själv en mycket nära släkting som med stolthet anlade Hitler-mustasch och i Hitler såg räddningen för kyrkan och moteld mot den ogudaktiga bolsjevismen.
Skillnaden är att jag utförligt berättar detta för barn och barnbarn för att de förhoppningsvis skall inse hur vår demokrati skall försvaras och hur lätt det är att brista i omdöme.
Om Myrdal har jag ingen förhoppning (se bara hans försvar för "Rapport från kinesisk by") men att en professor i sociologi inte ser sambandet gör mig sorgsen.
ERLING HANSTORP
Pensionerad lärare och lärarutbildare i Linköping, född 1931 i Piteå.