Böckerna går delvis in och ut i varandra med återkommande teman som kungajakter och stora gods, ägda av gammelrika eller nyrika. Varför det kommer flera böcker med överklasstema i stim just nu vet jag inte. Kanske för att förmögenhetsklyftorna ökat betänkligt de senaste två decennierna. Kanske för att hela samtiden andas en fascination för lyx och mycket pengar, snuskigt mycket pengar, som jag tycker är obegriplig.
De tre böckerna ger tillsammans en bild av ett land där en liten, liten klick stigit till väders i sin egen, allt mer förmögna bubbla. Jag tar böckerna i tur och ordning, med den minst intressanta först:
Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher, Tove Meyer: Den motvillige monarken. Höstens skandalbok må vara stolpig och med få namngivna källor. Men jag fäste mig ändå vid en sak: Kvinnosynen hos "kungavännerna". Usch! - om så bara hälften är sant. Medelålders, rika män som ser kvinnor som accessoarer, unga ska de vara förstås. Journalisten Björn af Kleen verifierade bilden på Expressens kultursida före jul. Han hade också funnit en sådan kvinnosyn då han gjorde research till sin bok "Jorden de ärvde", skrev han. Det för oss till nästa bok:
Björn av Kleen: Jorden de ärvde. Det blev ett väldigt rabalder när reportaget om de svenska fideikommissen, som alla trodde var avskaffade för länge sen, kom ut i november 2009. Några av de intervjuade adelsmännen kände sig lurade och ville stämma af Kleen. Rätt eller fel, bra eller dåligt med fideikomisstanken, boken (som finns i pocket) är spännande och välskriven. I mars kommer för övrigt uppföljaren "PS" om "vad som egentligen hände".
Bengt Ericson: Den nya överklassen. Ekonomijournalisten Ericson (tidigare chefredaktör på Veckans Affärer, vinnare av Stora journalistpriset 1991) skriver med en härligt ironisk ton om den nya rikemansklassen där bonusar gör medelmåttor till mångmiljonärer. Var man inte förbannad på det där gänget förut så blir man det nu.
Ericson är ju inte precis någon Lars Ohly, därför biter det extra när han skriver:
"Under de senaste tjugo åren har nämligen skapats en avgrundsklyfta mellan näringslivseliten och landets övriga befolkning - ett "vi" och ett "dom", där "vi" i ökad utsträckning navigerar med den egna girighetens kompass. Det rör sig uteslutande om högt uppsatta tjänstemän, som tycks ha två regler i boken: 1) Att gripa alla tillfällen att berika sig själva, och det även om verksamheten går dåligt. 2) Att aldrig kritisera någon annan i klubben."
"Den nya överklassen" är en mycket viktig bok. Debatten om det här borde rasa i Sverige, men tystnar oftast så fort den startat, eftersom alla berörda håller varann om ryggen, enligt regel 2.
Bengt Ericson är dessutom en underhållande berättare som bjuder på massor av namn och detaljer.
ÅSA CHRISTOFFERSSON