När 24-årige musikkritikern och krönikören Marcus Grahn romandebuterar är det med ett slags landsbygdens lovsång. Varför, frågar sig bokens huvudperson Emanuel, skulle man inte kunna stanna i Kristinehamn och ha det bra med sin fru? När de andra lockas av äventyret och storstaden väljer han att vara kvar. "Picasso valde också Kristinehamn" påminner lite om Ronnie Sandhals "Vi som aldrig sa hora" från förra året. Här finns en liknande ambition att närma sig de bortglömda, de som blev eller stannade kvar. De som är rätt hyggliga och bra människor. Helt enkelt.
Men en resa blir det ändå. Efter en till synes bagatellartad konflikt försvinner Emanuels fru och tillsammans med en barndomsvän ger han sig ut på de värmländska vägarna för att leta efter henne. On the road i Värmland, så att säga.
Och ... tja. Frågorna om anpassning eller uppbrott, om när vardagens guldkant bara blir till grått damm och frågan om hur kärleken ska vara möjlig är ställd så många gånger och av så många personer att den debutant som tänker sig att svara någonting nytt har givit sig själv ett svårt uppdrag. Jag vill inte påstå att Marcus Grahn lyckas sämre än någon annan - kanske snarare lite bättre - men att återigen få gå brustna hjärtans promenad med alkohol och popmusik som ledsagare börjar kännas lite frustrerande.