Yesim Bilgic: Pause/Play
Modernista
Modernista drar ett tungt lass för att göra litteratur-Sverige lite mer oförutsägbart. Är det inte utgivning av progressiva klassiker, så är det prisade debutanter med deliriskt språk. Om Yesim Bilgic är en av dem är tveksamt men hon har skrivit en roman som åtminstone försöker få narcissismens kärna att kollapsa.
"Pause/Play" beskrivs som ett nervsammanbrott i realtid. Projektet är att i en trilogi skildra den manliga psykopaten. Alla som tar sig an ett sådant skrivuppdrag måste nog i någon mån förhålla sig till Bret Easton Ellis "American psycho". Den kommer alltmer att framstå som något arketypiskt i stil med Odysseus.
Vem vill man följa med på en litterär rundtur en dag på stan om hundra år? Patrik Bateman och hans irrfärder bland Louis Vuitton-väskor?
Att Yesim Bilgic är kvinna och gestaltar en manstyp, eller ett tillstånd snarare, märks. Krisandet skruvas till. Det är stora gester och inga direkta nyanser. Människor skriker, fräser och vrålar åt varandra och där saknar man en raderingsknapp.
Annars blir romanen mer flyhänt ju längre den lider. Någonstans efter att den tryckt på just paus/play börjar antihjältens sammanbrottskurva att mer och mer sammanfalla med berättelsen. Det slirar visserligen något mellan distans-kontakt, yta-djup men oftast på ett intressant sätt.
Trots att Bilgic brassar på med knark, fängelsevistelser, panikångest och psykopati hos den celebra världsfotografen Mac Hielte och hans entourage så tangerar den ibland genrelitteratur (bad-litt med chick-littgrepp). Mycket på grund av mode- och kändismiljöerna men också hänsynslöshetsdilemmat som hamnar så både i och totalt ur tiden. Hur det ska hålla för ytterligare två fristående romaner återstår att se.