Sara Shamloo:
Gloria
Nova Gullberg Zetterstrand:
Cal
Modernista
Båda skriver om relationer som skevar och om unga kvinnor under inflytande. Sara Shamloo i "Gloria" om ett jag som blir så besatt av sin idol (en musiker) att hennes dyrkan övergår i ett isolerat tvångsbeteende. Nova Gullberg Zetterstrand i "Cal" om en omöjlig, maktsned kärlek mellan servitrisen Jenny och överklassmannen Cal.
Gemensam är också koncentrationen; en intim, fragmentarisk framställning som gärna söker sig över gränsen till det kryptiska. Bildmässigt ofta suggestiv; ett slags textmässiga installationer av intuitiva antydningar som, för att citera ur "Cal", ibland får mig att känna mig liksom "utslängd i kärlekens fyra hörn av orienterarskogen".
Tanken infinner sig: Varför så dunkelt, och varthän vill författarna?
Platserna är viktiga. Den midnattsmörka, gotiskt inspirerade psykiska instängdheten i "Gloria", där drömliknande, hallucinatoriska, prosalyriskt avtecknade scener avlöser varandra och löser upp den idoldyrkandes förankring i verkligheten.
Restaurangerna, hotellrummen, parkerna som bildar fond för det pågående, sönderstyckade samtalet i "Cal". En dialog som letar fram minnen ur tillvarons alla glapp och skikt, och som, då förhållandet är över, lämnar jaget ensam - och mer hel? Eller mindre utlämnad åt andras definierande av identiteten? Osäkert vilket.
Ett fastare, bredare och tydligare tag i struktur och konflikter är något att se fram emot hos såväl Nova Gullberg Zetterstrand som Sara Shamloo.