Cilla och Rolf Börjlind: Den tredje rösten (Norstedts)
Först kom "Springfloden". Nu är det dags för "Den tredje rösten", bok nummer två i manusförfattarparet Börjlinds serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. Huvudpersonerna, som vi får följa var och en för sig eftersom de efter diverse trassel i "Springfloden" inte längre pratar med varandra, är involverade i varsin utredning – en i Marseille, en i Stockholm. Efter en tid löper dock de franska och svenska trådarna samman.
Språket är korthugget, upplägget tydligt och flera av karaktärerna hyfsat intressanta. Även om några av de renodlade spänningsscenerna i slutet av boken är lite väl spektakulära (och möjligen hade gjort sig bättre på filmduken) är spänningen hela tiden stabil. Gott så!
***
Stephen Booth: Redan död (Övers: Carla Wiberg/Minotaur)
Det regnar och regnar – och sedan regnar det lite till i Peak District i norra England. Åtminstone i Stephen Booths senaste kriminalroman i serien om kriminalarna Ben Cooper och Diane Fry. Och alldeles i början dör en man i iskallt vatten. Redan efter ett kapitel eller två känner man sig som läsare både blöt och nedkyld. Ändå är man omedelbart fast i intrigen.
Efter en magnifikt obehaglig öppningspassage i bästa skräckfilmsstil lugnar tempot ned sig, men lurar hela tiden under ytan. Trots att Booth nu är inne på bok nummer tretton i serien är Cooper & Fry i mina ögon några av de allra bästa parhästarna i genren idag.
***
Ann Cleeves: Glasverandan (Övers: Jan Järnebrand/ Bonniers)
Upplägget låter kanske lite hopplöst och snudd på tramsigt: En skrivarkurs drabbas av ond bråd död och kommissarie Stanhope som ska leda utredningen trasslar till det mer än lovligt för sig eftersom hon är bekant med en av kursdeltagarna. I de flesta händer hade det nog blivit pannkaka av detta, men nu är det Ann Cleeves det handlar om, så "Glasverandan" blir i stället en riktig lyckträff. Smidigt spinner Cleeves en klurig och småspännande väv av finurliga ledtrådar och villospår – och då och då visar hon att hon även kan vara riktigt vass.
***
Michael Mortimer: Jungfrustenen (Norstedts)
För det första: Jungfrustenen är ingen deckare, däremot en äventyrshistoria i samma anda som "da Vinci-koden". För det andra: Resultatet är det lite si och så med.
Så var det förvisso även med Dan Browns bästsäljare. Inte var den någon strålande bok, precis – men många älskade den ändå. I "Jungfrustenen" är det en slags kvasivetenskap utifrån nanoteknologi, geologi och Linnés klassificeringssystem som utgör grunden till spänningsintrigen. Sedan tillkommer en nypa ung student som huvudperson, ett besök på Nobelfesten samt en oändlig klappjakt i de norrländska skogarna. Då och då är det riktigt spännande, problemet är bara att man som läsare aldrig tillåts förstå varför. Delar av intrigen är minst sagt oklara.
Sist men inte minst: Tänker man sig fler böcker i en serie ska man förstås låta vissa trådar hänga lite i luften, så att läsarna längtar efter nästa bok. Detta är dock inte detsamma som att inte skriva ett riktigt slut. Och något sådant finns det inte i "Jungfrustenen". (Michael Mortimer är en pseudonym för Daniel Sjölin och Jerker Virdborg)