Andrea Camilleri: Utflykten till Tindari
En ung man mördas utanför sin port och ett äldre par försvinner spårlöst i samband med en bussutflykt. Salvo Montalbano och hans medarbetare vid polisen söker efter spår och samband. Är det - "som vanligt" - maffian eller vem eller vilka ligger egentligen bakom mordet och försvinnandena?
Säga vad man vill om Andrea Camilleris deckare om kommissarie Montalbano, och det finns en del att säga, men de har en fantastiskt befriande och nästan anarkistisk humor, som dessutom är helt välavvägd gentemot intrigen. Och även om vägen mot intrigens lösning ibland verkar befängt krokig visar den sig i "Utflykten till Tindari" faktiskt vara väl värd sin läsning.
***
Steve Hamilton: Tystnadens gåta
Hade någon dragit storyn i "Tystnadens gåta" för mig i stora drag och frågat om jag var intresserad av att läsa den hade jag nog vänligt men bestämt tackat nej. Som tur var så gjorde ingen det - och jag läste den här lilla pärlan till bok.
Huvudpersonen Mike är något så ovanligt som extremt bra på att öppna lås och kassaskåp. Dessutom är han helt tyst; efter ett trauma i barndomen har han inte yttrat ett enda ord. Samtidigt som Hamilton mot den bakgrunden skickligt skruvar upp spänningsnivån i själva kriminalintrigen spirar en ovanligt fin kärlekshistoria mellan två udda existenser. Allt sammantaget gör det "Tystnadens gåta" till en mycket stor berättelse i ett litet och opretentiöst format.
***
Denise Mina: Gudar och odjur
Tre olika spår löper genom Denise Minas senaste kriminalroman, ett rån, en rättegång och så två poliser som begår ett brott. Men det som verkligen etsar sig fast är den både fruktansvärda och fruktansvärt bra berättade öppningsscenen: En äldre man lämnar över sitt barnbarn till en okänd person för att helt plötsligt hjälpa en rånare att råna ett postkontor.
För de redan Mina-frälsta är det förstås som julafton när det kommer en ny bok av den skotska krimbegåvningen på svenska och ingen, varken inbitna läsare eller de som läser Denise Mina för första gången, lär bli besvikna på den rakt igenom klichébefriade och mycket tänkvärda "Gudar och odjur".
***
Anders de la Motte: Bubble
Anders de la Motte har etablerat sig som en frisk fläkt i den svenska deckarvärlden med sina moderna thrillrar "Geim" och "Buzz". I höst är det dags för "Bubble", den avslutande delen i hans trilogi om informationssamhället och dess faror.
"Bubble" står inte riktigt på egna ben, så blir man sugen på de la Mottes teknikstinna thrillrar gör man bäst i att börja från början. Del ett är dessutom den allra bästa, men här i trean går det ibland överstyr. Irrgångarna är så många att de inte alltid leder till snygga och överraskande vändningar utan stundtals mest skapar förvirring. Men i vissa scener blixtrar de la Motte till, och då är det så där spännande som i "Geim" igen.
Och slutet? Ja, det måste man kanske läsa en gång till.
Maria Neij