Sven Delblanc:
Strindberg - urtida, samtida, framtida
Red. Lars Ahlbom och Björn Meidal
Carlssons
Det är inte utan att man blir lite nostalgisk: när vi inte har någon Strindberg kunde vi väl åtminstone ha en Delblanc! Det slår gnistor när dessa giganter möts.
August Strindberg var den författare som Sven Delblanc skrev mest om, och ständigt återvände till. Redaktörer Ahlbom och Meidal har samlat de texter Delblanc skrev om Strindberg, från 1961 till 1989.
En genomgående tanke hos Delblanc är att vi bör ta August Strindberg på allvar. Han går i polemik mot exempelvis Olof Lagercrantz kända biografi, särskilt i tolkningen av Infernodiktningen, denna så omvälvande period i Strindbergs liv. Vi bör akta oss, menar Delblanc, för att driva tanken på ett Strindbergskt rollspel för långt. Upplevelserna som skildras i "Inferno" var på fullaste allvar, inte ett litterärt experiment eller något sådant.
Denna ståndpunkt dyker upp gång på gång. Tendensen att rationalisera och göra det förvirrade förnuftigt riskerar att trivialisera Strindberg. Låt oss erkänna att han inte är lätt att följa, att han faktiskt ibland tänker alldeles vettlöst, skriver Delblanc. Detta är också Strindberg, likaväl som den mer lättfångade upprorsmannen och samhällskritikern vi alla omhuldar.
Att ta honom på allvar innebär inte att underdånigt sitta vid hans fötter. I själva verket märks ofta Delblancs tvekan inför den store. Det ger texterna en friskhet, fjärran från dagens tindrande litteraturkramare som myser i tv-sofforna.
"Man kan inte leva med en stor diktare", skriver Sven Delblanc, "man kan bara fly och återvända."