Så respektlös och ironisk och med en så drastisk humor att hennes briljanta stilkonst även roar och entusiasmerar sentida läsare. Klara Johanson har kallats kritikernas kritiker och för många har hon länge varit ett åtminstone flyktigt bekant namn.
Nu finns möjlighet att få en helhetsbild av K.J. - så undertecknade hon recensioner och kallades. Carina Burman har skrivit "K.J. - En biografi över Klara Johanson" och även ställt samman ett urval essäer som ska komma ut i höst.
"Så älskade jag ordet! Kyskare kärlek sågs aldrig, och aldrig perversare". Bokens motto är en dagboksanteckning från 1923 - självironisk och alldeles sann! Klara Johansons största passion var litteraturen och i sitt bokrum blickade hon in i livets spegel.
Men det är fel att se henne som världsfrånvänd estet. Hon var engagerad i kvinnosaken (men tog avstånd från Ellen Keys särartsfeminism) och fredsfrågan och protesterade tidigt mot nazismen. Hon var en sällskaplig enstöring med många vänner och bekanta. Och hon var skrattretande opraktisk.
I stället behärskade hon "konsten att läsa innantill, stegrad till snille", för att låna en elegant formulering av Margit Abenius. Det moderna hade hon inte mycket till övers för, däremot fördjupade hon sig i Goethe, Kierkegaard, Thomas Mann, Virginia Woolf med flera.
Ja, K.J. var en genial läsare - och som intelligensartistokrat ville hon helst vara ensam om en uppfattning, gå mot strömmen. Men hennes självförtroende var vacklande, och hon var "som många goda stilister lat" (anmärker Per Rydén i Lönnroths/Delblancs svenska litteraturhistoria). Yrkesskriveriet tog död på ungdomens författardröm. Hon led av depressiva perioder, och apropå sin bristande produktivitet kallar hon sig en av de värsta fosterfördrivarna i världen.
Med hjälp av ett omfattande handskriftsmaterial - och med visst psykologiserande - öppnar Carina Burman porten till en föregångare på flera områden. K.J. blev den första studentskan i Halmstad, hon var öppet lesbisk, hon var den första kvinnliga litteraturkritikern på en dagstidning - och den enda roliga; i ett brev från Hjalmar Bergman liknades konkurrenterna Fredrik Bööks och John Landquist recensioner vid "gråsås".
Genom K.J.:s liv återspeglas tidens händelser och förändringar och tecknas ett väsentligt stycke kvinnohistoria. Kring K.J. flockas här de flesta av tidens framstående kvinnor. Påfallande många av dem valde livskamrater av samma kön.
Klara Johansons första förälskelse var Lydia Wahlström, historiker och kvinnosakskvinna. Efter ett par kortare förhållanden mötte hon så sin stora kärlek: Ellen Kleman, journalist och kvinnosakskämpe. Tillsammans samlade, utgav och kommenterade de Fredrika Bremers brev i fyra volymer 1915-20.
Deras gemensamma liv varade i 35 år, vilket inte hindrade K.J. från att ha ett långt förhållande med skulptrisen Sigrid Fridman. Djärvt men rättvist konstaterar Burman: "I sina kast mellan det trygga och det eggande påminner K.J. inte så lite om en viktoriansk familjefar med självuppoffrande, hemtrevlig hustru och utlevande älskarinna".
Den radikala nystavningen i väninnornas brev hör till läsningens kryddor. Liksom vassa K.J.-citat förstås. På de drygt 500 sidorna finns också åtskilliga uddiga Burman-formuleringar att gotta sig åt.
Det är ett mångbottnat porträtt hon förmedlar. K.J. medgav själv att hon var "häjdlöst egenkär". Med andra ord: stökig och krävande på gränsen till tyrannisk. Carina Burmans misstanke att hon led av brist på empati tycks dock motsägas av hennes vänskap med Malin Blomsterberg, Ellen Keys hunsade allt-i-allo.
"En bättre författare är alltid tvetydig" - en av Klara Johansons aforismer som likaväl kan gälla hennes eget verk och person.
GUN ZANTON-ERICSSON