Ny bok
Ko Un: Tiotusen fotspår och andra dikter
Översättning: Inja Han och Carola Hermelin
Atlantis
Veckorna före tillkännagivandet av årets Nobelpristagare i litteratur hamnade namnet såväl på spelbolagens listor som på expertisens läppar. Ko Un. Hur förankrad var, eller är, hans kandidatur i akademien? Utomstående kan bara spekulera.
Däremot är det ett oavvisligt faktum att en andra urvalsvolym av (Syd)Koreas internationellt mest kände författare nu föreligger på svenska, "Tiotusen fotspår och andra dikter". Den förra, "Fråga månskenet om vägen", utgavs av lilla Heidruns. Denna av större Atlantis. Även översättarna är utbytta -- till det bättre.
En av dem, Inja Han, har intervjuat Ko Un. Till bokens bonusmaterial hör också Tomas Tranströmers hyllningsdikt och Orhan Pamuks färska porträtteckning. Något säger det nog om koreanens status. I USA har uppskattningen från zenbuddhistiska fränder som Allen Ginsberg och Gary Snyder bidragit till en relativ berömmelse.
Läsarens associationer går annars till ett amerikanskt mästerverk, "Spoon River Anthology". Men om Edgar Lee Masters gravstenspoesi kan verka omfångsrik, så utgör den bara en bråkdel av Ko Uns: hittills har projektet med de tiotusen spåren avsatt 25 böcker. Fastän fyllig svarar dagens svenska volym inte för många procent av helheten.
Med tanke på att han samtidigt skrivit en massa annat i olika genrer framstår Ko Un -- född 1933 och djupt präglad både av den japanska ockupationen (1910--45) och Koreakriget -- som en av världens mest produktiva författare. Jag håller med de exklusiva: kvantitet förenas sällan med kvalitet. Undantagen är två: Joyce Carol Oates och Ko Un.
Hans miniatyrporträtt av människor (och för all del husdjur) sträcker från tidens gryning via dynastierna till ett 1900-tal präglat av japanskt förtryck och allmänt armod. Ko Un är en narrativ poet som med saktmod och skärpa serverar sedeskildringar, novelleter, moraliteter. Det ständigt välstädade huset garanterar inga besökare. Rikedomen handlar inte självklart om tillgångar. Den som spelar spetälsk får vara beredd på konsekvenserna. Bibeln, den västerländska bibeln, ligger inte sällan nära stoffet. Syndakatalogen förenar. Budorden och den presumtiva försoningen.
Främst är han en poetiskt inspirerad historiker och lika sociologiskt som psykologiskt influerad encykloped som med insikt, sarkasm och värme i det kalla ljuset ställer fram den mänskliga naturens skröpligheter och frestelser till allmän beskådan. Dikten lider varken brist på egoister eller våldtäktsmän, småtjuvar eller snåljåpar. Män som utnyttjar den blinda kvinnan. Kören som fyller i när offret redan slagits ner. De vars livsluft är hånets och förolämpningens.
Motbilderna är dock legio och de tar faktiskt bägge könens gestalt. I en värld av fattigdom och orättvisor finns det likafullt plats för omsorg och kärlek, hårt arbete och stoicism och respekt för såväl moralen som den andre. Tomma korgar och magar, ja, men inte nödvändigtvis tomma tankar, meningslösa liv. Ko Un kan tyckas skriva med pekpinnen, men han gör det med skrattet i behåll. Skrattet, insikten, erfarenheten.
Och han diktar på ett vis som successivt överskrider kontinenternas och religionernas självgodhet. Korea och buddhismen i all ära: här syns även släktskapet med Beckett, William Carlos Williams och Ariadne-myten.
Medan snillena bestämmer kan utomstående bara spekulera. Men, jo, jag är en smula övertygad om att 2006 är året för Ko Un.