Jag måste vara den sista nu levande svenska journalisten som inte läst Gellert Tamas "Lasermannen". Har den sen evigheter i ska-läsa-högen. Ska bara avsluta Lena Sundströms högintressanta "Världens lyckligaste folk" om hur främlingsfientliga Dansk Folkeparti förvandlades från Glistrups konstiga missnöjesparti till trendsättare.
Båda böckerna känns brännande nu i samband med de förfärliga skotten mot invandrare i Malmö.
Ännu (när jag skriver detta) vet vi inget om gärningsmannen. Men den sorgliga känslan är ökande motsättningar, i hela Europa.
Det är därför jag tycker så illa om provokationer som Lars Vilks rondellhund och Mohammedkarikatyrerna, eller konsertaffischen med satan som bajsar på Jesus, om ni minns den.
Det som behövs är samverkan, inte provokation och konfrontation. Det är ingen lek det här.
Såg ni "Debatt" i SVT i torsdags? Ett för högljutt program med för många medverkande, tycker jag, men nu var jag tvungen att titta. Det blev nästan en tävling i vem som hetsar mot vem. SD mot invandrare - eller vi i media mot SD.
Men så hände något, hörde ni det?
P3-programledaren Ehsan Noroozi var inne på att förtroendet för polisen bland invandrare i Malmö är lågt efter "apajävlar-incidenten". Då hugger SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth snabbare än han hinner tänka: "Relationen mellan invandrare och polis i Malmö kanske inte hjälps när ni kastar sten på polisen".
Ni? Med det ordet räknar han plötsligt in Ehsan, en vuxen man med jobb på Sveriges Radio och ordnat liv, bland stenkastande snorungar och ligister. Bara för att han har utländskt namn. Det är just sådana generaliseringar vi klarar oss utan.
Kent Ekeroth hade också en annan tes: I Danmark är det tack vare Dansk Folkeparti öppen debatt om invandringen, och då finns det heller ingen laserman.
Hm. Jag råkade nyligen vara i Köpenhamn. Lika gemytligt som vanligt - om det inte hade varit för de stora affischtavlorna. Där drev polisen annonskampanjen "Stoppa hatbrotten". Enorma, närgångna foton visade blå slagen svart man, illa tilltygad muslimsk kvinna och så vidare. Och så telefonnumret till Köpenhamnspolisen.
Bra kampanj - men hemskt att den behövs.
Till sist. Dilsa Demirbag-Sten vänder ofta på perspektivet. Det hon skrev om Sundströms "Världens lyckligaste folk" är tänkvärt: "Dock slarvar hon bort det radikala muslimska partiet Hizb-ut-Tharirs roll i antipatin mot muslimer i Danmark, som är det enda land den islamistiska rörelsen fått fäste i. Samma politiska rörelse är förbjuden i samtliga länder i Mellanöstern. Hot mot judar och muslimer som inte anses nog rättrogna är en del av gruppens metoder. De vill avskaffa parlamentariska val, yttrandefrihet, förbjuda homosexuella och stena otrogna kvinnor. Sveriges utveckling hänger på vår förmåga att skilja mellan islam och muslimer och hålla rent bland totalitära krafter, oavsett om de kommer från vit makt eller islamistiska rörelser."
Pockettips!
Lena Sundström: Världens lyckligaste folk(2009) Pocketförlaget
Gellert Tamas: Lasermannen( 2002) Ordfront pocket