Regissören låter inte ens publiken få i sig en näve popcorn innan blodet börjar spruta. De första bilderna på duken är av en man i en spegelbild som skär halsen av sig. Han ser galen ut och blodet forsar ur ett enormt gapande sår. Mannen framför spegeln faller ner död med samma sår. Sedan börjar förtexterna. Det är en effektiv tonsättare och skapar obehag inför en medioker film som börjar hyfsat.
Kiefer Sutherland (tv-serien "24") spelar Ben, en ex-polis med äktenskapliga problem. Efter en dödsskjutning i jobbet stirrade han så långt ner i flaskan att han förlorade både jobb och familj. Nu har han nyktrat till och försöker få ordning på livet. Därför tar han jobbet som nattvakt på ett nerbrunnet varuhus. Elektriciteten fungerar inte och byggnaden är en förkolnad ruin. Det är mörkt, knarrigt och fyllt med speglar - som taget ur manualen för hur man bygger en skräckfilmsmiljö. Snart upptäcker Ben att något lever i de blankputsade speglarna, något ondskefullt.
"Mirrors" börjar som en klassisk spökfilm med potential men blir fånigare ju längre den pågår. När historien dessutom tar oss till mentalsjukhus och kloster börjar klyschorna hopa sig väl tätt. Vi har redan sett allt det här. Filmens byggstenar är ohämmat plockade och återvunna från andra spökfilmer. Alexandre Aja må förvalta materialet så gott han kan men tillför inget nytt till genren. Allt från skådespel till handling igger på en fisljummen standardnivå med undantag för ett par enskilda läskiga ögonblick. Den är inte lika pinsam som många andra nyinspelningar av asiatiska skräckfilmer, men "Mirrors" är inget mer än en dussinfilm som filmhistorien skulle klarat sig lika bra utan.
Karin Larsson