Katarina Juvander:
Linköpings slott - en 900-årig historia
Statens fastighetsverk och
Länsstyrelsen Östergötland
Under många sekel hade Linköpings slott förpassats till glömskan, konstaterar Katarina Juvander i en nyutkommen bok om Linköpings slotts 900-åriga historia. I den försöker hon redogöra för slottets byggnadshistoria och dess öden fram till restaureringen under 1990-talet.
Det är en underlig bok, som delvis bygger på intervjuer med landshövdingeparet och slottsarkitekten Mats Fredriksson och delvis utgör en analys av slottets medeltida byggnadshistoria.
I detta senare avsnitt säger författaren att bilden av slottets historia är vag och det instämmer man gärna i. Men eftersom författaren inte är medveten om de nya forskningsrönen om det tidiga 1100-talets stenhusbyggande i Östergötland och dessutom bygger sin framställning på de kalkbruksanalyser som gjordes under den senaste restaureringen, blir bilden ännu mer vag.
Eftersom murbruksanalyser som dateringsmetod är mycket ifrågasatt av forskningen, så kommer slutsatserna att bli otydliga och tveksamma.
Men som en rapsodi över slottets skiftande historia och dess betydelse i svensk historia är boken en intressant läsning med många spännande glimtar om politiskt maktspel och behovet att manifestera detta i en representativ byggnad.
Katarina Juvander menar att genom att slottet inte är avbildat i Erik Dahlberghs stora verk "Suecia Antiqva et Hodierna" så kom det att glömmas bort och därmed förfalla. Men minst lika viktigt var det faktum att Linköping var en nedgångens stad, fattig, med få innevånare och med Norrköping som en blomstrande granne. Det fanns till och med planer att flytta landshövdingen över till Norrköping.
Det är självklart att den fattiga staden inte hade behov av ett stort slott eller stor domkyrka. Båda kom därför att förfalla och nästan bli förslummade.
Minst lika intressant är avsnittet om slottets ökande betydelse som en central byggnad för Östergötland och som en mötesplats för gästande kungar, ambassadörer, politiker och företagare liksom för östgötarna själva. Där beskrivs de vedermödor som landshövdingeparet haft med renoveringar och översvämningar, men där slottet vuxit fram på nytt som en fågel Fenix, varje gång med nya salar och rum.
Genom Björn Erikssons historiska intresse och envishet har Linköpings slott lagt de glömda åren bakom sig och reser sig nu alltmer i sin forna glans.
Denna framhävs också i Göran Billesons vackra och suggestiva fotografier, inte minst från den vackra slottsträdgården.
Gunnar Lindqvist