I öppningscenen ser vi bara ben. Finklädda ben, kvinnliga och manliga, som tar emot gäster i ett festfixat hus. Jag sitter och väntar på att få se ansiktena som hör till rösterna, men en kind, en nästipp, en hårlock är allt som visas. Det känns oroande, hur ska jag kunna hålla reda på karaktärerna om jag inte vet hur de ser ut?
Scenbyte: skådespelerskan Maria Lundqvist sitter på en buss. Hon spelar sig själv, Maria Lundqvist, som råkar ut för en påträngande medpassagerare som är lycklig över att få träffa en kändis. Men busschauffören som sitter och vräker ut sin bitterhet över en skilsmässa för en nittonårig bussvärdinna, honom ser vi bara bakhuvudet på.
Och så fortsätter det, i de fem parallellhandlingarna som bildar filmen "De ofrivilliga". Och man vänjer sig. Börjar lyssna noggrannare, skärper sinnena för att förstå vad det handlar om. Det handlar om oss. Om flickorna som putar med läpparna och spänner ut brösten för att platsa på Snyggast.se. Om grabbgänget som har återträff och låtsas att de fortfarande är 20 år. Om läraren som kritiserar en kollega för våld mot en elev, och sen blir utfrusen själv.
Det handlar om feghet, grupptryck och om att välja ett helt idiotiskt handlingssätt för att slippa bli osams med en gammal kompis eller skämma ut sig. Till och med ett sexuellt övergrepp kan man skämta bort, kompisar emellan. Eller?
Ruben Östlund har förklarat sitt udda val av kameravinklar med att han inte vill väcka medlidande med enskilda personer. Istället strävar han efter att vi ska se klarare, på avstånd. Bara så kan man förändra beteenden.
Och ja, efter att ha sett "De ofrivilliga" ser jag omvärlden tydligare. Det är en film som stannar kvar i huvudet. Kanske ändrar jag också mitt beteende.
"De ofrivilliga" hade världspremiär i Cannes i år. Alla skådespelare har sina egna namn i filmen