En gång var Angelica "Angel" Holst en firad rockstjärna. Nu skvalpar hon fram i kölvattnet av sin egen karriär, vilsen och utan riktning. Tillsammans med Richard, hennes man och bandkollega, kommer hon fram till att medierna är nyckeln för att få snurr på karriären igen. Skriverier och braskande tidningslöp ska väcka publikens intresse igen. De bestämmer sig för att fingera Angels död och låta henne återuppstå när hennes namn är på allas läppar och skivförsäljningen skjutit i höjden. Inget slår ju en för tidig död när det handlar om att skapa ikonstatus och elda på skivförsäljningen.
Colin Nutleys historia är inte oäven, här finns en inbyggd och träffande kritik mot det medieklimat som vi alla har varit med om att skapa. Ett klimat där det tar en bråkdels sekund att gå från hyllad stjärna till hånad förlorare, där en bra historia är en bra historia oavsett om den är sann eller bara ljug, och där stjärnor får sina privatliv, frivilligt eller inte, uppfläkta för alla att beskåda.
Problemet är att jag har så förtvivlat svårt att köpa filmens grundpremiss, att Helena Bergström och Rolf Lassgård skulle vara rockstjärnor. Smart nog får vi inte se några direkta livebilder, eller höra så mycket av Angels Alannah Myles-klingande musik. Då hade nog det här kunnat bli outhärdligt. Men trots det, jag tror inte på de där två karaktärerna. Inte en sekund.
En stor del av filmen sitter jag mest bara och funderar på vilken publik det här bandet egentligen skulle ha haft om allt var på riktigt. Jag har fortfarande inte en aning. Förutom det så har jag också svårt att tro på Elisabet Carlsson som Angels väninna i illasittande glasögon och konstigt hår. Jag får det bara inte att gå ihop. Och därmed faller ju en stor del av den här filmen väldigt platt.